Samling inför dagens övningar. En bergstopp gjorde inte att vi slapp blötan...

Efter en månads regnande och ett dygn utan uppehåll i eländet, var det rejält blött i terrängen trots att vi gjorde en brant klättring och la dagens sökruta på en bergstopp. Det var mer än en som fick sig ett ofrivilligt bad i vattenpussarna... Vi slapp i alla fall vatten uppifrån hela dagen :-)

Snuggels iklädd arbetskläderna.

Snuggels
Först ut idag var Snuggels som redan långt innan arbetet startade vädrade rejält i vinden - här är en där 10-öringen ramlat ner efter endast ett träningspass! Lena var dock lite orolig att han skulle dra efter vilt, eftersom vi återigen hade ett jägarlag som närmsta granne och de hade bommat ett rådjur alldeles inpå oss när vi vallade rutan.

Snuggels vädrar ivrigt långt innan vi ens har startat söket!

Tommy var förare idag och Lena valde att stanna på stigen. Snuggels hade lite problem att lämna henne på första koppelpromenaden, men så fort vi kom ut i terrängen glömde han bort henne och började arbeta. Vi hade stark sidvind bortåt i rutan, så de fick gå runt gömmet innan de fick vind på figgen. Husse hann inte ens släppa kopplet innan Snuggels var framme...

Efter några meter glömde Snuggels bort matte på stigen och började arbeta.

Husse hann inte släppa kopplet innan Snuggels var framme hos figgen.

Han gillar häftig kamplek, särskilt med Marianne som han känner så väl.

"Ge mig den!!" Snuggels har hittat en ny figurant: Kia. Lite mer tveksam blev han då.

På andra sidan hade vi en ny figurant i form av Karin. Nu har vi två Karin i gänget, så vi kallar henne hädanefter för Kia! Här var Snuggels lite mer avvaktande i leken, men godisbelöning var helt OK. Kia fick gå med på tredje och se hur man kan leka med Snuggels, som inte vill att man tar i honom. Där hade vi faktiskt lagt upp figuranten i ett älgtorn. Eller ja, det var så lågt, så det fyllde nog större funktion som "kanintorn"!!!

Älgtorn? Eller kanintorn? Eller möjligtvis vildsvinstorn?
Ingen aning, men ett perfekt gömställe för våra figuranter i alla fall.

Vi fick en mycket tydlig vindmarkering och för första gången provade vi att backa några steg. Men Snuggels tappade markeringen och blev mer intresserad av oss andra. När Tommy började gå framåt igen, var han dock snabbt på figgen igen, och vi kunde släppa direkt. Nu fick han jobba lite för att ta sig fram till "älgtornet", vinden snurrade uppenbarligen till det precis här.

Snuggels på väg fram till "älgtornet" (i övre högra hörnet).

Här gällde det att ta sig ner snabbt för belöning! Inga problem för Marianne ;-)

En sista promenad på andra sidan, där ett övertäckt kärr tyvärr gjorde så att svängen runt figuranten blev onaturligt stor. Snuggels började bli mentalt trött nu, och vädrade ivrigt efter något åt andra hållet, förmodligen vilt. Men vilken markering vi fick på figuranten sen! Snuggels reste sig på bakbenen och viftade med framtassarna. Och nu var det inget tvivel om att han skulle fram när husse backat tre meter. Sååå lyckat :-)

"FIGURANT!" Kolla in den vindmarkeringen!

Snuggels har redan fattat galoppen efter backandet.

Myspys hos Kia igen.

Zingo
Marianne har läst på om markeringsträning med lösrulle i veckan. De har länge haft problemet att Zingo spottar ut rullen några meter ifrån henne på stigen, något som matte inte tolererar. Så idag blev det markeringsträning med kriteriet att Zingo inte fick gå ut på påvis om han inte levererade rullen korrekt till henne.

Alltså var det inte sök vi tränade idag, så figuranterna placerades ut ganska nära stigen och en i taget för att Zingo inte skulle få vind på fel sida. Trots det blev det bokstavligt talat snurrigt på första skicket (i medvind), när Zingo sökte runt i cirklar... Marianne fick skicka om honom några gånger och dessutom gå ut en bit i rutan innan han till slut gick ut och hittade sin figurant. Inte likt Zingo. Och framme hos figgen var han så het på rullen att han inte hann leta upp den utan försökte sno walkie-talkien istället :-D

Zingo har tagit för vana att bara springa på första skicket utan att koppla på nosen.
Då hjälper det nog inte att man är två och visar riktningen :-D   Tyvärr började
kameran att krångla, så det blev inte så många bilder på våra cockrar...

På andra sidan fick vi i alla fall ett rakt och fint sökslag, trots att terrängen var emot denna lilla hund... Men Zingo är inte den som ger sig i motgångar, tvärtom tror jag att han tänder på det: bergsklacken han inte lyckades hoppa uppför på tre försök, sökte han sig kvickt runt och fortsatte sen sin raka väg utåt. Mycket stiligt!

Vi kunde såklart inte låta bli att placera en figurant i det lilla älgtornet, som släppte ner rullen till honom när han kom. Tyvärr lyckades han trassla in sig i grenarna precis nedanför, så han tappade både rullen och tjänstetecknet... Men han hann inte många meter tillbaka mot stigen innan han upptäckte att det var något som fattades - rullen! Han kan ju inte komma in utan den! Vilken tvärvändning han gjorde och så frenetiskt han sökte efter den tappade rullen. Figgen hittade den först, men hann inte plocka upp den åt honom innan han sög den och stack till stigen. Snacka om målmedveten hund!

Även Zingo gick fyra skick idag, sen var han rejält flåsig. Sin vana trogen spottade han rullen en bit ifrån och Marianne fick tjata på honom att lämna av den korrekt. Sen gick de ut på påvis. Detta beteende upprepades alla fyra gångerna. Det du lär honom med detta Marianne, är att rullen ska spottas ut en bit ifrån, sen ska du tjata lite för att han ska ta upp den igen och komma ända in, DÅ får han gå på påvis och få sin belöning. Om du skulle följa den träningsstategin du läst om till punkt och pricka, så skulle Zingo inte fått gå ut på ett enda påvis idag.

Om du vill få ordning på avlämnandet med den här metoden, föreslår jag att vi återigen plockar ut markeringen från söket och placerar figgen synligt bara några meter ut. Då kan vi göra så många fler skick utan att Zingo blir helt slut. Och endast de gånger han håller fast rullen tills du tar den, får han gå ut på påviset och till sin belöning. Spottar han ut den för tidigt, så går han miste om sin belöning och får gå ut och hämta en ny rulle och försöka igen. Lite intensivträning på det här sättet borde lösa problemet en gång för alla. Som i all annan hundträning är det bara att vara konsekvent ;-)

Pepe, som kört koppelmetoden, har redan börjat vädra i vinden.

Pepe
Stackars Pepe, vilka problem han hade med terrängen idag! Han gillar ju inte vatten, och marken som var helt översvämmad... Den tänkta systemövningen blev istället en terrängövning där figuranten blev belöningen för att han jobbade sig igenom de svåra partierna i terrängen.

Pepe ville inte gå i vattnet.

Vi bröt efter fyra övningar, då hade han tagit sig igenom både vatten, ris och över bergsklackar och stenmurar, ibland med husses stöttning och ibland på egen hand. Vad har hänt med Bulldozern Pepe? Tog vätan ner honom på jorden? Vi gör ett nytt försök med systemövningen nästa gång. Förhoppningsvis har marken hunnit ta till sig allt regnet då...

Nu kurrade det rejält i magen på oss allihopa, gott med fika!

Nämen - Marianne då! ;-)

"Åh, en likadan!" Kim bekantar sig med nykomlingen Puff.

Kim
Egentligen borde jag inte ha kört med Kim idag, eftersom han haft ont av sin skada. Han har inte visat det genom hälta eller på något annat sätt än att jag inte fått tillåtelse att utföra våra sjukgymnastikövningar vi fått av hundfysioterapeuten på vänster framben sen i torsdags. Men så laddad som han var idag har jag aldrig sett honom! Han släpade mig uppför berget ;-)  Och när han hittade gruppen for han runt som en skottspole och hälsade på alla så glatt att han höll på att krypa ur pälsen.

Vi startade dagens systemövning med lite längre avstånd till figuranterna.

Med en ordentlig 20 minuters uppvärmning och stretching efteråt bedömde jag att vi kunde testa i alla fall. Tack kompisar för att ni väntade på oss under uppvärmningen! Vi körde en systemövning där vi startade med figuranterna lite längre ut, ca 20 meter och på slutet blev de halvdolda helt naturligt av terrängen. Det skulle bli spännande att se hur Kim skulle reagera på ny figurant i form av Lena.

Kim spanar in åt vilket håll stigen går innan han följer mattes armriktning...

...och sticker ut till första figuranten.

Lek med pipbollarna uppskattar han verkligen! Men det måste vara två stycken,
annars tar han den med sig direkt och sticker till matte.

Oj, som han sprang! Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och alla belöningarna var så uppskattade att han inte ville lämna sina figuranter, inte ens Lena! Det var bara pälssvansen som inte lockade honom någon längre stund. Lite bekymmersamt dock att han får stopp på vägen ut varje gång han inte ser figgen direkt. Det får blir fler lokaliseringsövningar framigenom så att han kopplar på nosen igen.

Jag tycker inte om att få sådana här stopp när han inte ser figuranten direkt.

Vi hade planerat tio skick, men jag bad allihop att vara uppmärksamma på minsta lilla tecken på att han fick ont. Det visade han aldrig, men jag valde att bryta ändå i förtid efter att han kastat sig handlöst nerför ett stup. Men först fick han såklart springa till figuranten och få sin belöning för den bravaden ;-)  Stretchingen efteråt visade inga tecken på att han skulle ha ont någonstans, men å andra sidan kan det bero på att adrenalinnivån var så hög att den tillfälligt blockerade smärtsignalerna upp till hjärnan. Tur att vi har tid hos hundfysioterapeuten på onsdag...

Full fart och högsta motivation på Kim idag :-)

Flygande handling = full fart utan stopp på stigen.

Kim tyckte om sin nya figurantbekantskap Lena. Här kastar de godbitar runt sig.

Kim fortsätter skick efter skick med samma höga tempo.

Avslut med bollek på stigen.

Kul att han äntligen kommit över sin blygsamhet och kan leka med figgarna!

Mmmmm, leverpastej på tub.

Puff.

Puff
Lilla sheltien Puff är ny i vårt sökgäng och kommer, precis som Snuggels, att få "praoa" tre gånger för att känna på det här med sök. Kia och han har tidigare kört lite lydnad och agility, men aldrig provat på sök. Vi började med att bekanta oss med Puff och se vad han gillade i belöningsväg. Han leker mycket och gärna, både med matte och med figuranten när denna är på stigen. Leken ska vara actionfylld och leksaken ska dras längs med marken så att han får jaga. Men precis som med Snuggels är det här en hund som man som figurant inte får ta i med händerna.

Vi kollar belöningsintresset med lek.

"Hmmm, vem ska jag gå till?!?"

Godisbelöning fungerar också alldeles utmärkt. Särskilt förtjust verkar han vara i leverpastej ;-)  Sen provade vi hur han fungerar med en främmande person utan att matte är i närheten. Marianne tog kopplet och började gå iväg, men där stötte vi på patrull direkt! Puff ville på inga villkor lämna matte och blev mycket olycklig. Vi vill inte pressa honom och låta hans första upplevelser av sök bli "hemska", så Marianne vände direkt tillbaka till matte med honom.

Godisbelöning fungerar också bra.

I och med detta, kom vi fram till att koppelmetoden ("Favoriten") nog är den bästa för Puff. Då är matte med honom hela tiden i början ute i skogen och hos figuranten och skapar den trygghet han behöver i dessa jobbiga situationer. Läs här om koppelmetoden >

Puff fick prova på sina två första koppelpromenader:

På väg ut i terrängen med lite tveksamma steg.

Här varvar de figuranten eftersom det blåser åt andra hållet.

Jodå, Puff har allt registrerat gömmet, men vågar sig inte fram.

Matte får hjälpa honom genom att lyfta på skynket.

"Hujedanemej - den rör på sig!!!" Puff backar ängsligt.

Oj, så lång man kan bli ;-)

"Men det där var ju ganska gott, som du hade där..."

Titta på svansen nu!

Marianne lyckas få Puff att övervinna sin osäkerhet.

Med matte i närheten vågar han leka litegrann.

Vi provar en gång till. Här rundar de gömmet, för att få vind på andra sidan.

Puff visar inga tecken på att ta sig fram på egen hand, men Kia behövde bara
ta ett par steg för att få det att lossna. Nu behövde hon inte lyfta på skynket.

"Nämen hejsan, är det du som kommer igen?"

Vi bestämde att figuranten belönar med godis och sen tar matte över och leker.
Så småningom kommer Puff förhoppningsvis att förknippa platsen för gömmet med
godis och sedan lek, och då kan nog figgen ta över leken helt.

Puff älskar sin matte Kia och behöver egentligen ingen annan än henne.

Tommy.

Kasper får övning i både inkallning och framslag när vi kör hittaövningar.

Kasper
Sist ut idag var Kasper och Bertil. De har inte kört sök på tre veckor och de var båda laddade till max ;-)  Nu fick också Kia chansen att se en hund som har kommit riktigt långt i söket, och som dessutom har skallmarkering istället för rullemarkering.

Kasper fick gå totalt fem skick idag och gjorde det med bravur. På de första tre hade vi instruerat figuranterna att det var hitta-övning. Alltså godisbelöning direkt innan han hann börja skälla. Efter godiset lekte de en stund och sen började de gå tillbaka mot stigen. Hade de bara blivit passiva, hade Kasper nämligen garanterat börja skallmarkera dem och husse hade inte haft en chans att kalla in. Det kunde han göra nu, och vi fick därmed både övat på inkallning och framslag i ett svep!

Lite förvånande var att Kasper blev borta ganska länge innan han hittade, men det får nog skyllas på vinden som både var stark och snurrade runt. Han går i alla fall ut fint på djupet med god fart, och ibland t o m en bit utanför rutan. Det gör ingenting, det är värre med en hund som inte går ut på djupet...

Skallmarkering vid älgtornet, där kan han inte komma åt figuranten.

Kul lekbelöning.

JA, kom igen då! Vem är starkast?? :-D

På de två sista hade vi så planerat in skallmarkering! De var så lämpliga gömmen att han inte skulle kunna komma åt dem även om han försökte, alltså kunde det inte bli fel. Den ena var i älgtornet och den andra uppe i ett träd. Sista figuranten gick dock till fel träd, så där blev det ett bakslag, men huvudsaken är ju att hunden hittar. Figuranten i älgtornet kunde rapportera att hon fick två skall, sen var Kasper på väg att dra. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra, så hon började prata med honom och då kom skallet igång igen.

Transport av figurant.

Jag tror att Kasper blev lite förvånad över att han inte fick sin belöning direkt och trodde att det var fel, och att det var därför han ville lämna. Han har ju fått belöningen direkt de sista träningspassen när vi jobbat på att få honom ända fram till gömmet innan han börjar markera för att få bort felmarkeringarna där han börjat skälla på "ingenting" tidigare. Skallmarkeringen är inget vi kommer att få problem att plocka upp igen på den här hunden ;-)

Anders hade satt sig i fel träd, men Kasper hittade honom ändå.

Favoritbelöningen över allt annat!

Målet är att han ska söka sig ända fram till figuranten för att först kolla om det är en hitta-övning där han får belöningen direkt och när han inte får det så ska han gå över till markeringsbeteendet: att skälla. Det fungerar precis på samma sätt som för rullemarkören: först fram och kolla om det är en hittaövning. Om det inte är det: finns det någon lösrulle? Om det inte gör det: då ska hunden ta sin fasta rulle.

Helan och halvan, Kim och Puff. Jodå, de är sheltiesar båda två, men oj vilken
skillnad i storlek! Kim är för stor och Puff något för liten enligt rasstandarden...

Vilken härlig första advent vi haft i skogen idag! Nu återstod bara att ta sig nerför berget också... Det gick utan missöden för oss allihopa. Nu hoppas jag att det är nån mer än jag som skippar julstressen de två kommande helgerna och kopplar av med lite skogssök istället? ;-)  Sen blir det nämligen uppehåll fram till andra helgen i januari.

Raggarbil á la Tommy...