Vårkänslor på vår inofficiella julavslutning: fågelkvitter, solsken och en termometer som visar +9 grader. Inofficiell julavslutning, eftersom vi samlades nästan allihop idag och grillade och hade julklappsutdelning, men vi har vår officiella avslutning nästa helg. Men eftersom det då bara är en vecka kvar till julafton, misstänker jag att uppslutningen blir något lägre än idag...

Vi hade idag besök av ordföranden i den lokala brukshundklubben, Christer
och hans hovawart Sota. Han ville kört ett pass med henne, men ångrade sig
när han såg hur många vi var...

Vår vana trogen när vi blir många, vallade vi av två rutor och fördelade oss jämnt på dem - "koppelsökarna" i ruta 1 och övriga sökhundar (de flesta har kommit lite längre) i ruta 2. Tyvärr var terrängen sådan att vi hade en jättelång ruta som vi delade på, det medförde att transporten av hundar till ruta 2 kunde störa ekipagen i ruta 1, men det löste vi genom att synkronisera starterna. Värre var det med vinden, som förde över vittringen av figuranterna i ruta 2 till slutet av ruta 1... Det problemet var lite mer svårlöst, men bara två av hundarna verkade bry sig om det.

Ruta 1

Här kommer Kim, laddad till max, på första koppelpromenaden!

KIM
Resultatet av de senaste veckornas koncentration på att få upp tempo och belöningsmotivation hos Kim med hjälp av systemövningen skulle idag testas av. Vi återgick till koppelpromenaderna och gjorde totalt fyra sådana. Vi hade en fin sidvind som gjorde att Kim markerade snabbt och tydligt. Backade hela vägen tillbaka till stigen innan jag släppte honom. Vilket tempo! Det var t o m så att jag själv blev förvånad - och överlycklig :-)

"Vänta..... vänta..... vänta....... SÖK!"  Det har Karin aldrig behövt be om tidigare.

I första gömmet låg Marianne, en av Kims absoluta favoritmänniskor (valet av figuranter är nog viktigare än man tror när man har att göra med en reserverad hund) och bjöd på ostkuber som Kim fick både ur handen och jaga efter. Men han nöjde sig inte med det, när osten var slut försökte han krypa innanför jackan på Marianne! Hmm, hon förvarade visst pipbollarna där (som extratuttar igen!). De skulle han inte ha riktigt ännu... Jag fick bokstavligt talat slita honom ifrån henne :-D

"Vad har du under jackan, Marianne?!?"

På andra sidan hade Anders Å inte hittat något bra gömställe och inte fått med sig något att lägga över sig, så han låg tyvärr helt synligt när vi kom på vår koppelpromenad. Vi backade hela vägen ut till stigen före skick och när Kim kom fram blev han belönad med pipmuslek. Även här fick jag gå in och bryta leken, för varken figge eller hund verkade vilja sluta... ;-)

"Min mus!"  Kim har så roligt i sin lek hos figuranten...

...att Karin måste koppla honom för att få honom med sig!

Tredje figgen likadant, nu fick Marianne offra sina "bröstimplantat" och Kim fick en vild lek med sina efterlängtade puffisbollar! Himla kul att den här reserverade lilla vovven äntligen vågar släppa loss i ohämmad lek med figuranterna - all energi vi lagt ner på att hitta bra belöningar, plus det noggranna utvalet av figuranter har verkligen lönat sig.

Marianne fick offra sina "implantat" och Kim lever loppan.

Avslutade med ett gömme lite närmre stigen, men det var så bra så vi inte kunde motstå det: under en klippa! Där blev det rena rama julafton för Kim: rå nötfärs! Han ville verkligen inte sluta efter detta, vilket ger en positiv minnesbild till nästa träningspass.

Vilket gömställe Anders har hittat! Men hur fick han plats under klippblocket?

"FIGGAR, FIGGAR, FIGGAR!!"
Snuggels har inte längre kaniner i huvudet ;-)

SNUGGELS
Vi använde oss av ungefär samma gömställen för Snuggels koppelpromenader. Idag var det matte Lena som var förare och husse stannade på stigen. Ingen separationsångest där inte - är det lite mattes hund detta? ;-)  Det var fantastiskt att se att Snuggels så här efter bara ett par tidigare koppelpromenader redan kopplat vad det handlar om! Han vädrade ivrigt redan i starten och gick långt framför matte på hela promenaden. När han fick figgens vittring i nosen ställde han sig direkt på bakbenen och därifrån gick det knappt att rubba honom.

"Det gick inte att backa uppför!", sa Lena och gick i sidled istället innan
hon släppte kopplet så att Snuggels kunde få sin belöning hos figgen.

Jag hade instruerat Lena att försöka backa åtminstone fem steg innan hon släppte kopplet. Hon tog mig på orden och försökte backa uppför backen, men det gick inte så bra, så hon backade iväg i sidled istället... "Ja, det gick ju inte att gå baklänges uppför de hala, mossöverväxta klippblocken", förklarade hon lite generat när jag frågade vad hon sysslade med ;-)  Vi fick oss ett gott skratt när jag förklarat att hon gärna fick gå framlänges under "backandet", bara hon gick tillbaka i sina egna spår.

Snuggels har fått låna kattleksaken (boa på pinne) - DEN var kul!!

Kan du inte hålla dig för skratt, Inger?!? ;-)

Nytt försök, men här slet sig Snuggels innan Lena hann vare sig se vindmarkeringen eller backa... Maken till målmedveten hund får man leta efter: om några kaniner och viltspår bryr han sig icke längre! Han har bara sin figge i huvudet. Mycket positivt och det visar vikten av vår första träff, där vi "bara" kollade av belöningarna och hur figuranterna ska hantera denna lilla hund på rätt sätt. På tre träningstillfällen har han förändrats totalt: från att ha varit en försiktig liten vovve som man inte fick röra och som hellre valde att sticka efter vilt, till en målmedveten och självsäker hund som bara har ett mål i sikte: belöningen hos figuranten. Och den kan gå vilt till numera - kolla bilderna ovan!

Boll i snöre, också himla kul att slita och ruska i för en terrier.

Vi fick inte till något riktigt bra backande på tredje försöket heller, Snuggels vägrade helt enkelt att följa med matte bort från figuranten. Uppe på kullen där vi fick den fjärde vindmarkeringen, kallade jag ner henne och hunden så att de hade ca 15 meter till gömmet. Nu var hon lite för snabb med att släppa kopplet, Snuggels hade släppt markeringen och visste inte riktigt vad som förväntades. Lena fick ta ett par steg fram och då jäklar blev det fart på honom! Mycket lyckat avslut, men matte sa: "Jag har mycket att lära!!"

Silver var heltänd när han gick till sökstarten, huvudet gick som en propeller...

SILVER
Silver var heltänd när han kom till start och t o m pep och gnällde. Tyvärr blev det ett något långt uppehåll innan vi kunde starta, pga att Meila, som var på väg till ruta 2, stack ifrån husse och dök ner på vår första figurant (som blev rätt så häpen)... ;-)  Uppehållet gjorde att förväntan och stressnivå steg ytterligare hos Silver.

"Var är figgen - VAR ÄR FIGGEN!!!"

Trots en till synes hög motivation, är han förvånansvärt lättstörd och splittrad och har mycket svårt att fokusera på uppgiften. Första sidan gick jättebra med en tydlig markering där Inger sedan kunde backa hela vägen tillbaka till stigen innan släpp. Men på andra sidan började problemen. Matte tyckte sig få en tydlig vindmarkering och backade upp till stigen. Men när hon riktade Silver för skicket, pep han och hade uppenbarliga problem att fokusera. Någonting störde och drog honom snett ut åt vänster i rutan. Inger kallade in och försökte på nytt att rikta in honom och släppte inte förrän han tittade åt rätt håll, men nu stack han åt höger istället.

Silver tittar åt fel håll, och springer mycket riktigt dit näsan pekar när matte släpper.

På med kopplet igen och ny promenad. Den här gången följde jag med för att se vad som hände. Matte gick på fel sida om gömmet och eftersom vinden låg åt andra hållet, fick Silver helt enkelt ingen vittring. Däremot vindade han frenetiskt bortåt ruta 2. Om det var nästa lega han fick vind på, eller om det var deras figurant, är svårt att säga, men han låste sig totalt åt det hållet. Jag sa åt Inger att inte backa utan släppa med en gång i det här läget om hon fick en vindmarkering på figuranten.

Äntligen hittar Silver sin figurant och blir överlycklig.

Avvaktade lite för att se om hon skulle komma på att vinden låg åt fel håll för hunden och att han omöjligt skulle kunna få vittringen i motvind, men när det inte hände något och hon ändå släppte honom och han bara velade runt, så tog jag med mig både matte och hund till andra sidan gömmet och se där: vindmarkering med en gång! Och som han letade! Det var inte helt lätt att ta sig in i det här risiga gömmet, men det ska gudarna veta att han försökte ;-)  När han äääntligen efter ett febrilt sökande hittade rätt väg in blev han såklart överlycklig och det kom en del skall...

Koppelpromenad.

Silver har vindmarkerat och Inger vänder och SPRINGER tillbaka till stigen.
Om matte tar det lite lugnare, så kanske hunden också varvar ner?

Tredje och fjärde koppelpromenaden gick desto bättre, här kom han på rätt sida så att han hade en ärlig chans att få vind på figuranterna, men han verkar ändå splittrad i sitt beteende och något större intresse för belöningarna och för att stanna hos figgarna har han inte. Däremot tycker han det är skitkul att få apportera snusdosan när den är tom på godis - positivt inför kommande markeringsträning!

"Söök!"  När Silver vet vad han ska göra, rivstartar han.

"Va, redan slut? Vad menar du - har du inget mer till mig??"

Jag misstänker att okoncentrationen hos Silver kommer av att han vill så himla mycket, men han är fortfarande inte säker i sin roll som sökhund. Han vet helt enkelt inte vad som förväntas av honom! Det är därför han blir splittrad och pipig, och den förväntan vi ser i starten kommer antagligen inte enbart av hög motivation utan förmodligen också av en rejäl dos stress.

Stressad hund?

Hej figurant!

"Hjälp mig, jag begriper inte vad matte vill att jag ska göra!"

Mitt förslag är att vi framigenom lägger upp noggrannt planerade övningar åt honom som lyckas varje gång, hellre lite för lätta. Lyckanden föder självkänsla och självförtroende och det blir en stabil grund att stå på när det sen blir svårare. Likaså behöver vi se över belöningarna: hur kan vi få honom att vilja stanna en längre stund hos figuranterna och njuta av sina belöningar?

Vi samlade oss inför sista koppelpromenaden, för att säkert få det rätt.

Och då är det inga problem, Silver springer ut rakt och fint...

...och hittar Tommy. T o m han har lyckats trycka in sig under klippblocket!

Vi gjorde också ett försök till markeringsövning med de nysydda lösrullarna, designade av Marianne Jensen! Silver visar upp ett mycket vanligt problem: han spottar ut rullen en meter framför mattes fötter. Vi provade då den operanta inlärningsmetoden som lärs ut av Canis hundskola och som bygger på en baklängeskedjning av momentet markering med lösrulle (se Canis nr 6/06). Men Silvers koncentrationsproblem visade sig även här i så hög grad att övningen inte gick att genomföra.

Försök till markeringsövning.

Matte fick i hemläxa över julhelgen att öva på detta med en godisskål som extern belöning istället för figuranten och helt enkelt visa Silver godiset i skålen och vänta ut att han söker hennes kontakt innan han ges tillåtelse att ta godiset. Hunden ska vara kopplad, så att han inte kan "stjäla" godiset utan lov. Använd ordet "visa" och släpp fram honom så fort han slänger en blick på dig, Inger. Tänk på timingen, den är helt avgörande för att den här metoden ska lyckas. Ditt "visa" ska komma inom bråkdelen av en sekund när Silver slänger en blick på dig, inte en eller två sekunder senare, när han hunnit vända bort blicken igen.

?????

När han fattat galoppen och söker din kontakt så fort han får syn på godisskålen, ökar du kraven och inväntar att han söker sig in till din vänstersida innan han får sitt "visa" och sin belöning. Slutligen ska han sätta sig i fotposition för att utlösa "visa"-kommandot och belöningen. Såpass långt borde du komma på en veckas träning om du är i en störningsfri miljö. Lycka till! Maila mig om du blir osäker, eller bara för att berätta hur bra det går! ;-)

Pepe vet precis vad som väntar - svansen viftar vilt :-)

PEPE
Valet av dagens sökmarker var uteslutande med Pepes intressen i huvudet. Förra veckans systemövning gick inte att genomföra pga allt vatten som stod högt i terrängen och som Pepe helt naturligt hade problem att forcera. Idag hade vi istället sökrutan på en liten höjd, torrt och fint och öppet så att han skulle kunna se sina figuranter medan han sprang sick-sack mellan dem.

Pepe springer ur bild!!

Men det blev inte så. Visst fungerade det mångfalt mycket bättre än sist, men några raka skick fick vi inte till och Anders kunde inte låta bli att gå in och kalla på hunden och peka och visa och dirigera...

Pepe och Lena.

Klar på den sidan, då drar vi över till andra!

Det var då det gick upp för mig: den här övningen kommer aldrig att fungera för Pepe. Han är alldeles för liten! Han kommer aldrig att se figuranterna hela vägen ut till 50 meter. Det kommer alltid att vara låga hinder i terrängen som en större hund inte märker av, men som skymmer sikten för en liten cocker spaniel.

När figgen kommer ut en bit i rutan, blir det svårt för en så liten hund att se den.

Målet med övningen: att få raka sökskick och framslag uppfylldes därmed inte. Däremot har vi fått ett helt annat tempo på Pepe och det är mycket intressant att studera hur han jobbar med nosen och hur snabbt han dyker in i vittringsfältet från figuranten och reder ut även problematiska gömmen. Det har vi koppelsöket att tacka för!

Pepe på väg in mot stigen för att fortsätta över på andra sidan utan stopp -  "flying".

De raka skicken uteblev, men kolla vilket TEMPO han fått upp!

Återstår för husse att under julhelgerna fundera ut hur han vill lägga upp den fortsatta sökträningen, vilken metod han ska inrikta sig på och hålla fast vid den, för den grunden Pepe har är solid och det vore synd att förstöra hans förutsättningar genom att forcera eller välja en för honom helt fel träningsmetod. Om husse tycker det är tjatig med koppelpromenaderna, kan vi varva dem med markeringsträningen, för det är snart dags att lägga in både markering och påvis i utbildningen.

Vår grillmästare Anders i kocktagen!

Mmmmm, så gott med mat!

Varför smakar korv bättre utomhus?

"Jag vill också vara med......"

Ruta 2

Jag var inte själv med i ruta 2, men här är vad jag fick berättat för mig om Puff, och sedan låter jag Marianne ta över tangtentbordet:

PUFF
Som varandes den lite reserverade och blyga herren som Puff är, hade jag planerat en liten socialiseringsövning för honom, som jag tänkte att vi startar även de kommande träningspassen med under en period. Allihop i ruta 2 satte sig i en stor ring, laddade med gott godis. Ingen (utom matte) fick lov att söka ögonkontakt med Puff, då det i hundvärlden kan upplevas som ett hot.

Puff fick sedan lös, utan koppel och utan yttre påverkan, helt själv spontant söka kontakt med de olika personerna. De i sin tur matade honom med godbitar när han kom fram, fortfarande utan att titta på honom, utan att locka på honom och utan att göra en ansats att ta i honom. Allt måste ske på hundens villkor, annars förstör man lätt det förtroende man håller på att bygga upp.

"Jag är en väldigt liten vovve som inte vill ha något bråk, men jag vill gärna smaka
på det du har i handen. Får jag det?"  Puff visar väldigt tydligt sina avsikter med
hela kroppen och ansiktsmimiken.

Bertil låter bli att titta på honom och det får Puff att känna sig trygg.

Vad var det du sa Kia, om att han inte gillar karlar? ;-)

Till Kias stora glädje och allas vår förvåning, tyckte Puff att det här var en kul övning och tvekade inte särskilt mycket att ta kontakt med människorna. Han visade med ett klart och tydligt kroppsspråk att han bara är en liten, liten hund som inte vill någon något illa och absolut inte vill ha bråk, men han hade inga svårigheter att ta kontakt vare sig med kvinnor eller män (som Kia trodde skulle vara svårare). Jösses, Puff plockade t o m godis ur munnen på Bertil! :-)

Det går bättre och bättre.

En framgångsrik socialiseringsövning!

Stor framgång med den övningen alltså, vilket ledde till att vi la ut en figurant under samma skynke som vi använde förra gången. Samma skynke därför att det blir något välbekant för Puff. Första gången var matte snabb och hjälpte honom genom att peka och gå fram, men då var Tommy (nästan) lika snabb och sa "aja baja, låt honom försöka själv, han kommer att gå fram!".

Och visst gjorde han det! Två figuranter till fick han annalkas och nu avvaktade matte bara och det dröjde inte länge innan Puff vågade sig fram och t o m krafsade på skynket. Men som Inger sa: "Det är svårt att veta hur man ska bete sig som figurant där under skynket, så att man inte skrämmer honom. Men skynket ska ju av på ett eller annat sätt". Min erfarenhet är att det är något som Puff kommer att vänja sig vid, därför att avklädningen leder till belöningen.

Inger är lite osäker på hur hon ska bete sig när Puff kommer fram, för att inte
skrämma honom när hon lyfter på skynket. Men det ser ut att gå bra!

Det är jättelätt att hamna i ett hjälpberoende, där hunden hela tiden söker stöd hos föraren om man under inlärningen är för snabb och visar/hjälper hunden. Tro mig, jag vet! Jag har personligen två års erfarenhet av detta, då jag själv har en hund som betett sig ungefär som Puff och jag har mycket, mycket svårt att inte gå in och hjälpa, antingen rent fysiskt, men oftast med rösten, med ett uppmuntrande bra, när det egentligen inte behövs. Hundar blir snabbt beroende av den bekräftelsen! Det gäller att lägga tand för tunga och tänka sig för, och hjälper inte det så kan rådiga sökkompisar bakbinda händerna på föraren och ta fram silvertejpen!! ;-)

Vän av ordning tänker kanske då, att förra gången hjälpte vi ju Puff genom att gå fram och lyfta på skynket. Ja, men det var allra första gången. Som åskådare kunde vi snabbt konstatera att den här hunden hade kunnat stå och vänta utan att vilja/våga gå fram i säkert två timmar om vi inte hade gjort någonting. Man ska inte vara rädd för att stötta hunden när det verkligen behövs.

Det är svårt som förare att låta bli att hjälpa hunden...
Men det är en farlig fälla att ramla i.

Som förare kan det vara svårt att avgöra när man är mitt uppe i det, det är mycket lättare för stighållaren, som står en bit ifrån, att objektivt analysera läget. Föraren får helt enkelt lita på hans eller hennes omdöme. När vi hade visat Puff den enda gången att det inte var något farligt, utan tvärtom ledde till något trevligt, så fungerade det ju på andra försöket utan den hjälpen, eller hur?

Jag ska göra mitt bästa Kia, för att undvika att du och Puff går i samma fällor och hamnar i de problem som Kim och jag har brottats med. Det ska bli mycket intressant att se var vi hamnar i framtiden!

Har du glömt sökskynket, Bertil?

Korthårig collie på sökuppdrag.

KASPER
Som så många gånger förr var Kasper pigg och målmedveten på sin uppgift. Bertil valde att skicka åt höger först. Där fick Kasper och figgen Kia snabbt närkontakt av första graden. Eftersom jag figgade på motsatta sida så såg jag inte vad som hände, men tydligen hade han varit lite för närgången och skällt ut Kia rakt upp i ansiktet.

Något närgången skallmarkering...

"Vad gör jag nu?" Inte lätt att veta när man är ny.

Lite leverpastej satt fint nu ;-)

Kasper är så snabbt iväg att Bertil knappt hinner visa riktningen för honom längre...

På nästa skick blev det ett litet missförstånd, jag hade fattat det som att han varannan gång skulle gå på hittaövning och få godis och varannan skallmarkera. När han hittat mig erbjöd jag honom kattmat, men det ratade han direkt och sprang slokörat tillbaka till husse på stigen. Jag fick order av Bertil att kalla tillbaka honom och kampa lite istället. Med lite tvekan gick Kasper ut till mig igen, men väl där ute kom vi igång med en uppskattad kamplek. Vi har konstaterat att kattmat kommer alla hundarna att rata efter Lasses kommentar till Kim: "Det där kan man väl inte äta!" :-)

Kasper ratade kattmaten och valde lek istället.

Sen flöt allt på jättefint. Det var bara vid ett tillfälle som Kasper blev lite för närgången även på min sida, men han backade fint när jag bad honom om det (vi har fått tillåtelse av Bertil att göra det om Kasper kryper upp i famnen på oss).

"Nänänä, så här nära får du inte stå och skälla! Backa!"

"Det var mycket bättre!"

Backar man så fint, har man förtjänat sin belöning.

"Kom igen då!!"

"Ska vi leka?!?"  Marianne är på bushumör idag!

Efter fyra funna figgar avslutade Bertil med ett planerat tomslag med mycket belöning på stigen och en lätt hittad figge på motsatta sidan.

Slutet på rutan närmar sig och Bertil väljer att skicka Kasper på ett tomslag.

Kasper söker för fullt...

...och får en nära figge som belöning på andra sidan.

Bertil, Kasper och Marianne, nöjda med dagens arbete.

Meila på väg ut i sökrutan i solnedgången.

MEILA
Anders Å har verkligen tagit till sig Karins ord om hur viktigt det är med motivation.  Meila som tidigare arbetat snyggt och systematiskt, har på senaste tiden slarvat lite och inte haft riktigt drag ut till figgen. Så idag koncentrerade vi oss endast på hittaövningar, där hon vid funnen figge fick vräka i sig sitt godis direkt ur burken eller busa med leksak för att sen snabbt återvända till husse igen.

Härligt backig terräng för en belgare ;-)

"Nähä, jag hittade ingen!"

Om Meila inte gick ut ordentligt på djupet, gick Anders lugnt fram och
skickade om henne från den punkt där hon vände.

Återigen figgade jag på vänster sida och Bertil på höger. Jag upplevde att det flöt på snabbt och lätt där Bertil låg. Men på min sida kom Meila på ett nytt söksätt, hon verkade tycka att det var lika bra att söka av hela området med en gång så var det gjort, resultatet blev ju givetvis att hon tvekade mer och mer för var skick, hon hade ju redan sökt av där. Anders godtog inte att hon slarvade och inte gick ut på djupet, så han tog lugnt med henne var gång till det stället hon vänt om mot stigen igen och skickade om.

"Figge lilla, var är du?"

Vanligtvis tycker ju Meila det är toppen att kampa med leksaker, men idag tog hon den och återvände till Anders för avlämnande - var den surrogat för lösrullen kanske? :-)  Det var meningen att hon skulle gå på sex hittaövningar men eftersom det blev många omskick så bröt Anders efter fem hittade figuranter.

Slut för idag!

"Men, jag vill ju jobba mera!"

Meila med sluttrofén!

Zingo rusar ut på sök, hans motivation dalar nog aldrig.

ZINGO
Den lilla slarvern. Han har  tagit för vana att bara slänga till mig lösrullen för att sen snabbt få komma ut på påvis. Nu får det vara slut på det. Så idag körde jag bara markeringsövningar med synliga eller halvdolda figgar och belöning hos mig vid snyggt avlämnande av rulle.

Första skicket åt höger, där ligger Bertil synligt, Zingo är snabbt framme och tar sin rulle men som vanligt släpper han rullen vid mina fötter och vill tillbaka på påvis, men icke, nytt skick åt vänster. Nu springer han bara ut ca tio meter innan han återvänder till mig. Nytt skick från den plats han vänt och nu går han ut och kommer tillbaka med rullen. Återigen slarvas det vid avlämnandet.

Marianne belönar Zingo för snyggt avlämnande av lösrullen.

Det är först vid femte skicket som han skärper till sig lite, då har jag börjat ta emot honom på huk med ryggen mot honom.

Vid ett tillfälle gör han en oväntad sak, jag hade satt fast en fastrulle för första gången i halsbandet. Jag skickar ut honom mot Anders. När han hittat och kommit in med sin lösrulle så smiter han ut till Anders igen, antagligen för att se om det vankas lite gotter där. När detta inte finns så kommer han tillbaka till mig med fastrullen i munnen! :-)  Massa belöning.

Marianne och Anders diskuterar.

Vi  körde våra planerade sex skick, det blev en rätt bra avslutning i alla fall. Matte bör nog vara mer konsekvent så blir det kanske ordning på Slarven också.

Marianne har haft pysselkväll och gjort nya snitslar åt oss. Bertil poserar :-D

Kärt återseende efter dagens pass i de två rutorna.

Mysigt avslut med lössläpp!

Sju hanhundar och en tik...

...där Snuggels tog kommandot över leken!

Inget nämnvärt gruffande pojkarna emellan :-)

Blev det några bra bilder?

"Jag vill inte åka hem, husse!"