Ja, så kändes det i alla fall när vi äntligen blev hela gänget igen och nästan alla hade begränsat med tid... Men fyra hundar på varsitt sökpass på under 1 ½ timmes tid, det är inte illa!
Hela Lassie-wannabe gänget samlat! Från vänster: Micke med Nellie,
Marie med Sally, Karin med Kim (liggande) och Lasse med Noel.
Bakom kameran: Mats Gustafsson.
Marie och Sally fick börja för en gångs skull. Det var ett tag sen de tränade pga husförsäljning och flytt, och det märktes på Sally. Hon hade mycket spring i benen! Vi la ut en figge på vardera sida om stigen, en liten ökning av svårighetsgraden.
Marie valde att skicka på medvindssidan först (där jag låg), trots att Sally markerat att hon fått vittringen på Micke på andra sidan. Hon fick skicka om henne ett antal gånger för att få henne att söka på den sida om stigen där hon inte fick någon vittring. Men när hon väl arbetat sig ut, gick hon bra ut på djupet och fick vittringen av mig "bakifrån" - hon sprang alltså förbi mig och tog mig på tillbakavägen. Tyvärr var det så snårigt, att hon inte kom fram där. Efter att ha försökt på ett par olika ställen satte hon full fart tillbaka till Marie.
Trots att hon tydligt känt mig, ville hon inte gå ut igen på första försöket, men så på andra skicket gick hon rakt in i gömmet och såg rejält överraskad ut över att hitta mig därinne! Hon blev så paff att hon varken tog godis eller kamptrasa utan sprang tillbaka till matte. Marie var dock envis och skickade ut henne på nytt, och nu kom hon efter en liten tvekan igång med kampen om leksaken. Bra arbete av Marie och lyckat avslut för Sally.
På motvindssidan gick hon ut klockrent - rakt in i gömmet och till Micke. Och där blev hon kvar! En lång stund dessutom. Bra jobbat av Micke! De kampade sig ut hela vägen tillbaka till stigen. Det blev en nyttig erfarenhet för Sallys framtida figurantintresse.
Kim och jag testade åter ett sökslag där vinden låg bortåt och något åt sidan. Marie var figurant ca 25 meter ut. Laddad till max rusade Kim ut, men gjorde en båge tillbaka där terrängen blev tätare. Nytt skick från samma ställe gjorde att Kim tog stigen neråt för att leta efter utgångsspåret. Men han kom direkt på inkallning vilket är ett stort framsteg, eftersom han varit svår att bryta tidigare när han väl påbörjat arbetet. Micke konstaterade att han är rätt så smart: varför ska han ut och söka på samma ställe igen, när han redan varit där en gång och konstaterat att där inte var något? Det ligger mycket i det. Kim kunde ju inte veta att han bara behövde springa 10 meter till för att få vittring... Tredje gången gillt - nu stack han i alla fall rakt ut och plöjde sig in i snåren och det syntes tydligt på hastighetsökningen när han fick Marie i nosen!
Karin skickar Kim på sök.
Efter mysstunden i figurantgömmet kom han tillbaka i full karriär och då Marie är lite långsam ;-) så tänkte jag testa om Kim kunde tänka sig att gå ut igen till henne för påvis. Det gjorde han med hjälp av lite uppmuntran från mig och lite lockande från Marie. Påvis är ingenting vi har gjort innan, och det är egentligen för tidigt att börja med, men jag ville gärna testa en gång. Förutsättningarna finns!
Kim hade fortfarande sök i huvudet när vi kom tillbaka till stigen och ville ut på andra sidan. Tja varför inte, tänkte jag. Och skickade honom på ett tomslag. Det har han heller aldrig gjort tidigare. Däremot har han letat utan att hitta tidigare, så det var egentligen ingen skillnad mer än att han den här gången fick belöningen från mig istället för ute hos figurant.
Noel "pratar"!
Lasse och Noel hade också spring i benen - de bor ju ihop med Marie och Sally och har också stått i med flytt osv! Noel var ivrig och "småpratade" mest hela tiden ;-) Även här placerade vi ut två figuranter, en på vardera sida om sökstigen. Lasse hade också tänkt starta med att skicka Noel på mig på medvindssidan först, men han sprang runt husse och ut på motvindssidan och plockade upp vittringen på Micke både snabbt och lätt. Mycket snyggt, även om han inte följde husses direktiv...
Men sedan blev det svårare. Motivationen var på topp, och Noel sprang den här gången dit husse pekade. Ända tills han plumsade ner med framtassarna i en liten "sjö". Där tog det tvärstopp och han vände tillbaka till husse. Terrängen mellan mig och stigen var sådan, att det var sankmark med grästuvor att hoppa på och så en vattensamling mitt i alltihop. Det såg vi inte när vi placerade ut figuranterna, men skam den som ger sig - det gick att ta sig över! Det blev lite extra problemlösning för Noel som slutligen fann en väg över efter lite uppmuntran och stöd från husse. Vi skickade honom ett par gånger fram och tillbaka mellan oss, och för varje gång gick det bättre och bättre.
Lasse skickar Noel över sumpmarken...
Karin belönar rikligt efter väl utfört uppdrag!
Micke och Nellie: Vi gjorde en tabbe. Nellie har kommit så långt i söket när Micke och jag tränat själva att hon t o m börjat med markeringsövningarna. Vad vi inte tänkte på idag, var att hon är lite blyg för karlar och med Lasse som figurant ställde det till det något. Vi la ut honom på djupet bakom en stenmur på medvindssidan. Nellie sprang ut med god fart och sökte ivrigt av området, men kom tillbaka till husse gång på gång. Jag tror han fick skicka om henne fyra eller fem gånger och dessutom själv närma sig figurantlegan innan hon tog kontakt med Lasse på avstånd. Men hon var mycket tveksam till att komma ända fram. Lasse tror att det berodde på elstängslet (det var inte på!) som löpte över stenmuren. Det i kombination med Nellies försiktighet med män gjorde att hon fick en lite negativ upplevelse.
< Nellie söker och söker, men hon verkar inte hitta Lasse någonstans. Micke fick skicka om henne ett antal gånger. Inte visste vi att hon hade lokaliserat honom för länge sen, bara det att hon inte vågade sig fram...
"Åh fy farao, det är någon där!!! Nellie tvekar, men tar sig till slut in i gömmet till figuranten.
För att få en positiv minnesbild, skickade vi ut Lasse igen på motvindssidan. Men Nellie ville inte alls gå ut. Hon bara stod och tittade. Det är inte likt henne. När hon väl kommit ut en bit i terrängen med husses stöd, gick hon dock tveklöst fram till Lasse och lekte. Vi avslutade med att han fick vara lekpappa för Nellie en stund. Det gör han så bra! Det finns ingen som leker så bra med hundarna som Lasse gör ;-) Och husse höll sig på avstånd så att Nellie fick upptäcka själv hur trevliga andra män kan vara! Det slutade med att hon inte ens lämnade Lasse när Micke kallade på henne... Nästa gång ska vi ta lekstunden före söket, så ska vi nog få ut henne.
Lasse är en mästare på att leka med hundar! Även den mest blyga får han fart på...
Kim igen: Jag blev så sugen på att testa honom i vattensamlingen som Noel hade lite problem med! Micke ställde upp som figurant för ett vanligt sökslag först, med baktanken att vi skulle skicka honom emellan oss om han inte tog sig över. Men det gjorde han! Han sökte sig runt och över där det var som torrast ;-) Mycket lyckat! Vi skickade honom mellan oss ändå, för att riktigt förstärka självförtroendet att våga ta sig fram i terrängen. Det blev jackpot på köttbullar varje vända! Kim tyckte det var jätteroligt.
Tja, det sägs ju att lerinpackning är nyttigt...
Kul hade han i alla fall! >
Jag har inte glömt ditt och Nellies spår, Micke! Mitt utlåtande kommer här:
Micke och jag träffades en stund före resten av gänget för att lägga ett lite klurigt spår med många utmaningar till Nellie.
Första svårigheten bestod i att det var jag som la ut spåret. Nellie har endast gått husse-spår tidigare. Andra svårigheten var den skiftande terrängen: Starten var på jord, som gick över i gräs, som gick över på asfalt. Jorden var torr och lucker, gräset daggfuktigt och asfalten soltorr.
Tredje svårigheten bestod i ett flertal "naturliga gränser" eller "linjer" som Nellie var tvungen att forcera. Hundar vill av naturen gärna följa dessa naturliga gränser i naturen. Det kan vara en stenmur, en öppning i skogen, en viltstig eller som i det här fallet: en kulle som spåret gick över samt ett dike. Ytterligare en svårighet just över kullen var vinden som snurrade och ändrade riktning med den skiftande stigningen. Allt som allt blev spåret knappt 100 meter långt med 15 apporter utlagda på strategiska ställen för att fungera som ett "kvitto" för hunden att den är på rätt väg och som en belöning efter varje svårighet hunden klarar av. Alltså låg det apporter efter varje underlagsskifte samt på kullens stigningssida, på toppen där vinden var som kraftigast, på nersidan, efter diket och på asfalten. Apporterna låg tätt på jorden, som är ett svårt underlag, men glesare i gräset som Nellie är bekant med sedan tidigare.
Jag förberedde Micke på att Nellie med största sannolikhet inte skulle plocka särskilt många apporter, och att hon kanske t o m inte skulle klara av att hitta spåret alls på jorden. I så fall skulle vi låta henne jobba ett tag, för att sedan starta i gräset om det absolut inte fungerade.
Micke undrade såklart varför vi ökade svårigheterna så radikalt på ett bräde och om det inte var att sätta för stor press på Nellie. Så länge man inte går in och påverkar hunden i spåret genom styrning och/eller genom att "tvinga" den framåt, så blir det ingen press på hunden. Tar hon spåret så är allt väl och det är bara att hänga med. Tar hon inte spåret, så är ingen skada skedd, då har Nellie förmodligen inte förstått ännu vad vi vill att hon ska göra, och då har man i princip bara varit ute på en promenad. En hund misslyckas inte. Den kan inte veta hur långt spåret är, eller att vi vill att den ska följa ett speciellt spår. Tar hunden upp spåret och hittar en av 15 apporter, så har den ändå ett lyckande med sig, resten är erfarenheter. Den behöver få "misslyckas" (misslyckas i våra ögon, alltså) för att bygga erfarenheter. Och den måste få chansen att lösa problem på egen hand utan att vi lägger oss i och styr eller påverkar den för att vi så gärna vill att hunden ska "lyckas", dvs fullfölja spåret och plocka alla apporterna. Det var inte självändamålet i den här övningen.
Målet med den här övningen var att ge Nellie en utmaning (hon har gått mycket på gräs, och hon är en intelligent hund som behöver variation) och en erfarenhet av terrängbyten. Vilket hon verkligen fick. Hon överraskade mig stort genom att faktiskt utarbeta hela spåret på ett föredömligt sätt för att vara första gången! Vinden var ganska kraftig, vilket gjorde att hon höll sig några meter vid sidan om spårkärnan, men hon markerade ändå första apporten. Tyvärr missade husse det och var lite sen med belöningen...
En av varje färg! Noel (blue merle), Sally (trefärgad) och Nellie (sobel).
Nellie fixade övergången från jorden ut på gräset hur lätt som helst. Något störd blev hon av ryttare och en cyklist vid ett par tillfällen, men fortsatte att jobba när Micke tog ett par steg framåt i spåret. Det märktes att hon hade jobb med det här spåret, för hon var så koncentrerad på att inte tappa det, att hon inte hade tid med apporterna. Det var bara de helt självklara apporterna hon tog, t ex den som låg på toppen av kullen, där vinden blåste vittringen rakt in i nosen på henne.
När hon kom nerför kullen ville hon gärna följa diket (en naturlig linje!), men fick vittring av apporten som låg ute på asfalten och tog därmed slutet. Ett mycket bra arbete av en förhållandevis "grön" hund! Och trots att hon endast fick med sig 3 av apporterna, tror jag allt att husse var nöjd också. Det var ett krävande spår, och då kommer alltid markeringen av föremålen i andra hand för hunden. Ju fler erfarenheter hon får av varierande terräng och andra svårigheter, desto mer uthållighet får hon, och desto fler apporter kommer hon att markera.
Noel och Sally
