Det blev mycket träning för Kim och mig idag! Efter att ha vilat upp oss en timme på soffan, stack vi ut igen och hämtade upp Marie och Lasse på vägen. Tack för rundturen i er nya lägenhet - den var verkligen helmysig! Där kommer ni att få det bra :-)
Vi åkte till samma område som tidigare idag och fortsatte med samma upplägg - att söka på djupet, vilket alla våra hundar behöver få mer rutin på för tillfället. Lasse och jag vallade av två korridorer i någorlunda öppen terräng. Det blåste rejält i riktiga byar, och helt solklart var det inte att avgöra åt vilket håll vinden låg. Men vi slapp regn och hade till och med solen framme stundtals.
Noel: Jag figgade för Noel och hade gett husse tydliga instruktioner om att komma ut och hämta mig när Noel hittat, eftersom jag inte kommer upp själv när jag väl lagt mig platt på mage, pga mitt skadade knä ;-) Det fungerade bra på första skicket. Noel sökte noggrannt och utnyttjade motvinden maximalt. Jag trodde att han skulle ta den enklaste vägen in i gömmet genom att gå förbi mig och komma in "bakifrån". Men han hade redan lokaliserat mig och kom inkravlandes kortaste vägen! Och jag som låg beredd med kameran åt andra hållet!
Närkontakt av sjunde graden - inget som Noel har problem med i alla fall!
På nästa skick låg jag i medvind på andra sidan om en stenmur. Det skulle bli spännande att se om Noel kunde tänka sig att springa hela 50 meter ut utan vindvittring av figurant och dessutom forcera en stenmur där ute. Det naturliga för hunden är att vända vid en sådan tydlig gräns i naturen, men det gjorde inte Noel. Han hittade mig där jag låg inkrupen under en yvig gran och kampade sedan glatt och käkade korv. Men han ville inte lämna mig och springa tillbaka till Lasse. Och Lasse tänkte lämnat mig åt mitt öde, för han glömde att jag behövde hjälp upp... Trogna Noel stannade kvar hos mig tills hjälp anlände! Vilken räddningshund :-)
Noel vägrade att lämna mig. Det var precis som om han visste att jag inte klarade komma därifrån själv. Han väntade helt sonika tills husse kom ända fram. Då blev det full fart med kampleken!
Marie riktar in Sally...
...som är alldeles för snabb för att fastna på bild!
Sally: Mats fick ställa upp och figga för Sally. Han anslöt sig till gruppen senare under kvällen, varför Sally inte visste om hans existens. Det skulle bli intressant att se om hon tänkte gå ut och söka, trots att alla vi som var med från start stod på stigen. Visst gjorde hon det! Hon jobbade lika effektivt med vinden som Noel, med den skillnaden att hon är betydligt snabbare och mycket gladare i att leka med figuranten. Hon kilade fram mellan trädstammarna så kvickt att hon inte fastnade på en enda bild!!
Helt uppenbart är att hon förstått vitsen med vallningen. Hon höll sig precis inom området. På andra skicket tyckte Lasse (husse) att Mats var för långsam med att komma fram ur gömmet och belöna Sally, så han skuttade ut i rutan och busade själv med henne! Marie och jag kunde bara stå och se på och få oss ett gott skratt...
Lasse hinner busa en bra stund med Sally innan Mats äntligen dyker upp ur gömmet :-)
Kim: Jag funderade allvarligt på att inte köra något med Kim efter dagens tidigare övningar, men kunde inte låta bli. Han var väldigt pigg efter att ha suttit i bilen och väntat - det visade sig vara en enorm skillnad mot innan idag när han stod uppbunden och "slet ut" sig på det. Marie och Lasse gick ut och gömde sig på varsin sida om stigen i de vallade korridorerna, men inte hela sträckan ut. Skickade först på motvindssidan där Marie låg bakom en rotvälta. Trots att jag visade ut honom där det var lättast att gå, valde han att ta fågelvägen - rakt igenom allsköns bråte. Förvisso väldigt positivt, eftersom en sökhund helst ska kunna ta sig fram överallt, men jag ville göra det lite lättare för honom för att han skulle lyckas. Nu gjorde han det ändå, med bravur.
När han myst med korvlådan en stund hos Marie blev hon passiv. Då kom han tillbaka till mig i full fart. Jag kopplade och ropade "Var är du?" till Marie och hon svarade varpå jag skickade ut Kim med "Visa"-kommando. Han ville såklart ta samma väg genom bråten, hur ska han kunna veta att jag har en stukad fot och ett urledhoppat knä som hindrar?!? Jaja, igenom kom vi till slut, men det krävdes lite extra uppmuntran från min sida för att han skulle fortsätta ut. Han blev lika överlycklig över att hitta Marie en andra gång på samma ställe, som han blev första gången.
På andra skicket gick han ända ut på djupet och försvann utom synhåll, men kom tillbaka väldigt snabbt. Vi var osäkra på om han hittat Lasse eller ej. Kim tar inte rullen ännu och Lasse fick inte med sig något godis ut. Och utan korv har inte Kim mycket till övers för främmande karlar ute i skogen... Efter lite överläggningar mig och Marie emellan, valde vi att skicka honom på ett påvis. Ropade till Lasse och skickade ut Kim. Han ville inte alls gå ut. Jag fick uppmuntra honom halva vägen ända tills Lasse hojtade hans namn. Då blev det full fart. Hade han varit framme första gången? Nä! Inte konstigt att han då inte kunde visa mig... Vi gjorde om det med figuranten närmre och då fick vi ett lyckande. Kim var så tänd nu att han inte ville sluta!
Toya vindmarkerar - där ute är någon!
Toya: fick komma ut och köra en vända i sökrutan idag. Det var mycket längesedan och det var när jag såg hennes veliga irrande runt i terrängen som jag insåg hur långt vi kommit med de andra hundarna i vårt Lassie-wannabe-gäng! Men Mats är inte intresserad av att träna söket, han satsar på spår istället, så det gör ingenting att hon sprang i cirklar och åttor ;-)
Lasse och Toya.
När vi samlats vid bilarna för hemfärd gjorde Kim något mycket oväntat - han sökte upp Lasse för en gosestund och stod och tryckte sig mot hans ben! Det måste man ju utnyttja, tänkte jag, så jag kastade till honom Kims favorithandske. Döm om min förvåning när Kim faktiskt kampade en kort stund!!! Men bara så länge Lasse befann sig i min omedelbara närhet. Så fort han sprang sin väg för att få igång lite jaktlek, så blev Kim misstänksam och kom till mig. Eftermiddagens övningar med Micke måste ha gett resultat!
