Eftermiddagen började med en samling i en av de stora lektionssalarna på Hundcampus.
Lennart Wetterholm berättade om hur de utbildar hundar i
specialsök inne i ett laboratorium! Det blev också en hel del paralleller bl a om hur fel vi ofta tränar t ex en räddningshund!
Lennart ställde frågan: vilka dofter är det egentligen vi lär hunden att leta efter? Är det verkligen människovittring?
En människa luktar enormt mycket kemikalier: schampo, tandkräm, deodoranter, rakvatten osv. Ute i skogen är det dessa doftmolekyler hunden känner först, eftersom de är lättflyktiga. Men för räddningshunden är situationen en helt annan. I en rasmassa i skarpt läge stinker det av havererade avloppssystem och andra lika lite angenäma dofter.
Ligger det en människa under ett raserat hus, är det enda hunden kan känna: utandningsluften. Det optimala är att träna på det. T ex med totalt dolda figuranter där bara utandningsluften sipprar fram. Helst ska de inte ha duschat eller använt några kemikalier alls på en vecka heller...! Då först blir det verkligt.
Så här ser laboratoriet ut på Hundcampus. Här får hundarna utbildning i att söka
olika preparat i en kontrollerad miljö. Allting videofilmas för noggrann analys.
I specialsöket ska hunden hitta ett ämne i konkurrens bland andra. Det kan vara diverse preparat såsom narkotika, sprängämnen, malm, gaser, mögel, kantareller, röta, radon, brandlukt, lik, tobak, dopingmedel, termiter, råttor osv i all oändlighet...
Man övar på så rena doftmolekyler som det bara går. Det är viktigt att tänka på var man förvarar de ämnen hunden ska söka efter. Lägger man dem alltid på en plasthylla, kommer det att vara plastmolekyler hunden letar efter. Olika ämnen "smittar" (kontaminerar) varandra. På Hundcampus förvarar man ämnena väl åtskilda, bl a i dragskåp. De hanteras med plasthandskar och tänger.
På bilden ovan syns två av "banorna" i laboratoriet. I förgrunden en anordning med sex metallbitar väl fastsatta i ställningar. Dessa används vid ID-sök. Olika människor tar i varsin metallstav innan de placeras i ställningen. Hunden får lukta på en s.k "smeller", dvs vittringen från en utvald person, och får sedan söka av metallstavarna i jakten på den som luktar likadant som smellern. På det här viset kan hunden faktiskt peka ut en brottsling, och ID-sökhundar används också flitigt inom polisen, bl a i Nederländerna.
Vi fick se en videofilm på detta som visade hur poliserna samlade in vittring från en bil som använts för kriminella syften. Polisen ville ha reda på vem som kört bilen och tog vittringsprov från ratten. Tre hundar som pekade ut samma person, och det var glasklart. Han är den skyldiga!
Innan vi fick gå ner i laboratoriet och testa våra egna hundar, berättade Lennart om ett nytt projekt som de dragit igång tillsammans med Jägareförbundet. Flera jägare kom med önskemål att få sina hundar vildsvinsrena, dvs aldrig ta upp spår efter vildsvin, utan enbart koncentrera sig på t ex rådjur.
Sex glasburkar preparerades med doftämnen, några från vildsvin och resten från rådjur. Hundarna klickades in (fick lära sig att ett klickljud betyder godis), sedan fick de undersöka burk för burk. När de nosade på en burk som luktade rådjur fick de klick och belöning varje gång, men när burken de nosade på luktade vildsvin, hände ingenting. Burkarna flyttades om och bytte plats, och för varje gång var det bara rådjursdoften som gav utdelning, medan vildsvinsdoften blev allt mer ointressant för hunden. Resultatet blev över förväntan!
Under tiden vi var på läger på Hundcampus höll de på att inhägna ett område med skyhöga viltstängsel för att kunna ta dit ett gäng lamadjur att träna på!
Vi testar specialsök!
Doften vi fick göra den första grundövningen på, var kantarell. Det kan man ju ha praktisk nytta av senare ;-)
På en bräda fanns sex glasburkar med hål i locken. Hundens intresse väckte vi
genom att matte fick gå först och sniffa på burkarna! Man använder alltid sex doftkällor,
då det är tillräckligt många för att hunden inte ska välja rätt enbart av slumpen och
för att det är tillräckligt få för att vi människor ska kunna hålla reda på dem...
Sen fick hunden lukta på "smellern", i det här fallet en glasburk med en kantarell i.
Får hunden inte lukta på en smeller, kan den inte veta vilken doft den ska söka efter.
Med klickern och godiset i beredskap gick vi sedan från burk till burk och Kim fick lukta
på allihop, men det var först vid kantarellburken han fick klick och belöning.
Vilken burk som var den rätta, framgick på en stor tavla i bakgrunden!
Annars hade nog inte vi tvåbenta lyckats belöna vid rätt burk, de ser ju
likadana ut allihop och jag kände då ingen doft ;-)
Onsdag kväll blev det grillning - vår första (och enda visade det sig) lediga kväll!
