Kanske finns det de som tycker jag är överambitiös... Men jag tycker söket är så himla roligt! I tisdags var jag uppe på Breared och rekade en ruta bakom klubbstugan. Hittade ett perfekt gömställe i en klippskreva som med en rejält sliten, mörk och möglig plywoodskiva över blev en helt dold figurant. Den, tillsammans med lite andra skojiga överraskningar hade vi i beredskap för vovvarna idag!
Idag hade vi dessutom observatörer med oss, nämligen Kennet och Florence. Nyfikna på hur träning med dyk-upper och walkie-talkies fungerar. Hoppas de fick ut något av det, för det hann bli rejält beckmörkt innan vi var klara. Plus att regnet vräkte ner över oss. Men det märkte vi knappt, så fokuserade var vi på träningen - i alla fall jag! ;-)
Anna visar Mysak riktningen och Karin ber om en dyk-upp över walkie talkien.
I bakgrunden våra observatörer för dagen: Kennet och Florence.
Mysak fick köra igenom hela rutan. Eftersom han inte är helsäker på att ta sin fasta rulle, rekommenderade jag Anna att endast använda lösrulle ett tag, så att vi får in beteendet att söka rulle i markläge (vilket gör det lättare att ta den fasta rullen i halsbandet senare, den kommer att "ramla fram" mitt framför nosen på honom när han letar efter den lösa rullen).
Första skicket var på ett enkelt gömme 50 meter ut med dyk-upp. Mysak gör både markering och påvis. Nästa var klippskrevan med helt dold figge, sedan fick han bekanta sig med en figurant i en barntunnel från IKEA (!), ytterligare en enkelt gömd bakom en sten, en figge under en presenning och en i en rotvälta. Alla på varierande djup (de flesta långt ut) och samtliga med dyk-upper.
Louise belönar Mysak med lek efter sista funna figurant vid rotvältan (i bakgrunden)
Mysak jobbar bra utan att tröttas det minsta, och utan att tappa motivationen. Han har en del stopp och snurrar halvvägs ut, som vi behöver jobba på. Målet är att han ska gå så rakt ut som möjligt i 50 meter, så när han sprang 25 meter ut och tvärvände i 90 grader, bröt vi och kallade in för en ny dyk-upp. En viss tolerans måste man dock ha för att hunden viker av från den tänkta vägen, mer ju längre ut han kommer. Man kan tänka sig skicket som en "strut" som är smal vid sändpunkten och som breddas ju längre ut hunden kommer. Inom denna struten är det tillåtet för hunden att vika av från huvudriktningen. Se skiss nedan:
En annan sak vi verkligen måste vara konsekventa med, är framslagen. Trots att vi förflyttade oss framåt på stigen och kallade så fort vi fått markeringen bekräftad i walkien, så valde han att ta sitt eget spår tillbaka. Mitt förslag till dig Anna, är att vi backar några steg i utvecklingen och att du springer ut och möter honom i rutan där du vill ha framslaget (se skissen nedan):
Zingo har en flitig matte som passat på att träna hemma sedan sist. Hon sa att Zingo inte gärna hämtar saker till henne, så jag tipsade henne om att uppmuntra alla försök till små apporteringar. Det hade hon gjort och dessutom aktiverat hela familjen i träningen som figuranter! Och vilket resultat vi fick se efter endast fyra dagars träning: Zingo sprang ut till Anna, som vi placerat på stigen, och hämtade en socke (lösrulle) två gånger. Marianne fick uppmuntra honom ett par gånger först, det var ju en ny situation, men sen gick det som hejsan!
Zingo kommer i full fart till matte med socken som han hämtat hos figgen.
Därefter fick även Zingo prova på klippskrevan med dyk-upp. Gömmet var ca 40 meter ut, och Zingo har ju bara testat två gånger tidigare med nästan helt synlig figurant max 15 meter bort. Men vi provade. Han reagerade direkt på dyk-uppen och sprang iväg och upp på en låg stenmur. Men sen vände han och kom tillbaka. Vi tog med honom fram och förbi muren och gjorde en ny dyk-upp. Lite mysko tyckte han allt att det var, så han fick ha husse och matte som stöd med sig fram, men han var ändå den som gick först. Så lycklig han blev när han upptäckte att det var en människa där!!
Så här såg gömmet i klippskrevan ut. Zingo hittade, men behövde lite uppmuntran
av husse och matte för att våga sig ända fram.
Men sen blev det jobbigt. Figuranten i tunneln, som var tänkt som en kul grej, var jätteläskig tyckte Zingo. Han skällde ut den efter noter ;-) Återigen fick vi stötta honom, och figuranten fick också börja prata med honom. Det var Louise och det var helt perfekt, Zingo smalt som en snöflinga i februarisol. För att det sista minnet från träningen inte skulle vara en så här jobbig upplevelse, fick han jaga efter Louise som agerade flyende figurant. Det tyckte han var jättekul.
Fortsätt jobba med markeringsövningarna hemma Marianne, så är snart Zingo ikapp Kim! :-)
Cayenne gick rutan bakifrån. Hon löpte och det var enklast att ha henne i bilen där istället för tillsammans med pojkarna vid starten av rutan. Cayenne är skallmarkör och det var något helt nytt för Marianne och Anders, som var figuranter. Jag instruerade dem noga om vikten av att belöna bakåt, bakom hunden, när hon kom fram, och att hon inte skulle få något alls om hon kom närmre än en meter. Det är mycket viktigt, en skallhund får aldrig komma fram och "antasta" figuranten, vilket är lätt gjort när den eldar upp sig i sitt skällande.
Nu hade det hunnit bli riktigt mörkt, men tack vare att Anders hade en knallorange regnjacka med reflexer på, kunde vi faktiskt göra en dyk-upp vid rotvältan. Värre var det vid presenningen (den höll vi knappt på att hitta själva i mörkret), så där använde vi oss av ett litet prasselljud som "dyk-upp". Det fungerade förvånansvärt bra. Cayenne hittade och skällde.
Cayenne har hittat en helt främmande person, som hon aldrig tidigare träffat, bakom rotvältan.
Sen började det bli mycket svårt att se något över huvud taget. Hade vi inte haft tillgång till walkie talkies, så hade vi nog tappat bort varandra i mörkret! Cayenne fick återigen ett litet ljud istället för en dyk-upp på en enkel figge bakom en sten, och sedan var det dags för tunneln. Å huga mig, Zingo var inte den enda som blev skraj... Även Cayenne hoppade högt och gav ifrån sig hela arsenalen av varningsskall. Louise fick stötta henne lite grann, och Marianne fick prata med henne. Då släppte det och Marianne fann sig plötsligt inknödd i trång barntunnel tillsammans med stor belgisk vallhund... Många roade fniss blev det när jag via walkien bad henne att krypa ut ur tunneln och belöna! Jag såg ju inte vad som hände ;-)
Vid klippskrevan var det ingen av oss som såg något alls. Cayenne försvann i mörkret men inget skall kom. Via walkien fick jag bekräftat från Anders att hon var framme, men att hon inte skällde. Det visade sig senare att när figuranten kastat till henne godis när hon kom fram innan hon börjat skälla (helt riktigt), så tyckte Cayenne att hon inte behövde anstränga sig med att skälla - hon fick ju sitt godis ändå.
Louise var lite bekymrad för detta och valde att göra ett par markeringsövningar på stigen, men jag tror inte att det är någon större fara. Förmodligen började Cayenne bli trött, hon var påverkad av mörkret och upplevelsen med tunneln plus att hon löper. Med tanke på hur lätt hon tar till skall, kan vi nog inrikta oss på att belöna avståndet till figuranten i första hand nu, skallet plockar vi lätt upp senare. Tänk på att det är mycket lättare att få henne att skälla, än att få henne att hålla avståndet.
Kim slutligen, sist som vanligt... Nu var mörkret totalt, vi såg inte handen framför oss ens. Det kändes ganska meningslöst att köra honom i rutan, även om jag gärna hade testat de roliga figurantgömmena. Men vad hade det hjälpt när jag inte hade sett alls hur han löste dem. Vi får spara dem till ett senare tillfälle! Vi har ju fem hundar i gänget som inte har varit i den rutan (alla fyra colliesarna och så Kim)
Vi valde att gå ner till bilarna vid ängen istället i hopp om att där skulle vara något ljusare än inne i skogen. Körde fyra markeringsövningar med två olika föremål och på en sittande figurant, två liggande och en under presenningen. Kim tände på att det var mörkt! Jag kunde omöjligt se om han fick med sig rullen eller ej, men han tog den varenda gång. Och han sprang ut spikrakt med gott tempo till alla fyra. Avståndet var dessutom längre än vi har haft tidigare. Summa summarum så kändes det riktigt bra när jag åkte hem! Och det var tur att vi inte var fler idag, då hade vi fått hålla på hela natten... Det får bli helgträning framöver.
