På motsatta sidan byggde vi en liten riskoja. Vi använde kompostgaller och en gammal rotvälta som stöd, det såg till slut ut som ett litet värn! Hit var det uppförsbacke, men fri sikt i terrängen och sträckan även här ca 45 meter. Ett sånt här bygge tar ju inte bort någon vittring, så det är lika lätt för hunden att hitta som om man gömt sig bakom en gran, tanken var här att se hur hundarna löste uppgiften när de inte kunde komma in till figuranten. Samtliga löste det föredömligt.

Tredje var den vi trodde skulle bli lätt, för här var figuranten inte gömd på något speciellt vis och avståndet ut var ca 30 meter. Det som gjorde det problematiskt för hundarna, var att vi stod uppe på en höjd och skickade dem ner i en dalgång. Figuranten var uppe på en höjd mittemot och vi såg på flera av hundarna att det ställde till det när det gäller avståndsbedömningen. Dessutom var det medvind, så hundarna fick ingen hjälp av vittringen. Nere i dalgången var det blött, vilket sinkade en del vovvar som passade på att släcka törsten och ta sig ett dopp!

Här var det trångt! Marianne fick krypa in i klippskrevan mer än en gång...

Sist i rutan på att avstånd av ca 10-15 meter hade vi klämt in figuranten i en trång klippskreva och stängt för med en plywoodskiva.

Vi vallar ruta: Lasse (längst bort), Marianne och Anders.

Noel var sist förra gången, så han fick starta nu. Han gick faktiskt bra, trots att det blev ett något hetsigt meningsutbyte mellan husse och matte huruvida det skulle användas dyk-upper eller ej. Ajabaja! Träningen ska vara positiv! Det där får ni diskutera hemma och komma överens till nästa gång vi träffas, då vill jag ha klara besked hur Noels träning ska läggas upp, med eller utan dyk-upper. Det diskuterar vi inte när vi väl står klara för första skick.

Micke låg bakom stenmuren och kunde via walkie-talkien rapportera att Noel gjorde ett något grunt slag när han inte kom tillbaka med någon trasa. Ny dyk-upp och nytt skick och den här gången klättrade han över och tog sin trasa, men hur i hela friden skulle han ta sig tillbaka? Micke fick hjälpa honom över muren... Det gick bra och Noel bar stolt in sitt "byte" till husse. Inga påvis för den här hunden ännu, han har precis lärt sig att hämta trasan (lösrullen).

Noel får peppning av figuranten Marianne.

Trots dyk-upp, motvind och fri sikt, ville Noel inte gå rakt upp till riskojan. Vi fick kalla in och skicka om honom igen, och den här gången tog han sig fram och fick trasan med sig. Mycket bra! Tempot var lite lägre än vi är vana vid, men det berodde nog på att terrängen var svårframkomlig.

Så kom vi till den lätta figgen. Trodde vi. Sedvanlig dyk-upp, Noel registrerade den och kastade sig nerför backen. Nere i dalgången tvärvände han tillbaka i rutan och försökte finna i vinden. Inget resultat, han kom tillbaka. Ny dyk-upp och nytt skick, tror vi gjorde om det totalt tre gånger och dessutom flyttade figuranten närmare, utan att lyckas. Här såg man klart och tydligt att avståndsbedömningen ställde till det. Noel lyckades helt enkelt inte lösa uppgiften när han inte fick hjälp av vinden heller. Eftersom han började mattas, fick husse stötta honom ut och så jättemycket beröm hos figuranten, sen bröt vi för dagen.

Sally in action. Till vänster kan man urskilja den välmaskerade
plywood-skivan framför klippskrevan.

Sally var piggare än någonsin! Och skyhögt upp i stressnivå. Trots det fick vi inte alls så mycket pip och skällande från henne idag - bra! Jag har inte så mycket att säga om Sally, för hon går kanonbra nu. Det som vållade henne bekymmer var tredje figgen, där hon gjorde precis som Noel, och här fick Marie peppa henne med rösten för att få ut henne på djupet, vilket lyckades. Påvisen likaså, inget att kommentera, hon gör det jättesnyggt utan hjälp av några ljud från figuranten.

Hon har inga förutfattade meningar om konstiga figurantgömmen utan går rakt på med stort självförtroende och hämtar sin trasa. Hon vet precis vad som väntas av henne. Men vi får inte bli lata nu och ta allt för givet, utan vi måste jobba på att upprätthålla rakheten i skicken, där har hon fortfarande litegrann att jobba på.

Bilden tv: Fri sikt uppför backen till "kojan", men jobbig terräng att springa i.
Bilden th: Sally får belöning av figgen vid klippskrevan efter påviset.

Kan berätta för er som inte såg det: på sista gömmet (Marianne i klippskrevan) hade Micke klättrat uppför berget och satt sig för att få en bra bild. Sally tog sig upp till honom! Det var nästan lodrätt upp och en massa ris och grenar i vägen... Tyvärr hade han varken trasa eller godis, men hon fick rikligt med beröm. Även om vi inte tänkt att det var han som var figuranten, så var han ju ändå det i Sallys ögon. Men på uppmuntran från matte fortsatte hon att söka och hittade Marianne i klippskrevan. Det var som Marie sa, det blev ju en ganska realistisk övning, för i verkligheten kan det ju faktiskt ligga två skadade personer ute i terrängen.

Så här blev Mickes bild:

Hoppas hon inte fick några men av vurpan hon gjorde när hon fastnade med tassen i en håla och rullade med huvudet före nerför en sluttning!

Anders och Meila är nya i vårt sökgäng, men påtänkta ända sen i somras...
Micke arrangerar dyk-upp med walkie-talkien i högsta hugg.

Meila är ny i gänget, belgisk vallhund, tervueren. Husse heter Anders. Nu blir det svårt, nu har vi två Anders i gänget! Det kan bli förvecklingar över walkie-talkien ;-)  Meila har provat på sök litegrann tidigare och har även jobbat en del med uppletande av föremål, så hon är bekant med kommandoordet sök.

Vi testade henne på de två första gömmena med dyk-upper, för att se lite hur hon skulle bete sig. Hon blev helt klar nyfiken när det var något som rörde sig ute i skogen och stack iväg, men modet räckte inte riktigt till för att gå ända fram och se vad det var. Inget ovanligt alls för en grön hund. Med husses stöd i ryggen blev det två bra avslut med en trevlig stund hos figuranterna.

Lite äckligt var det allt att hitta främmande människor i skogen, men med husses
stöd blev det ju en riktigt mysig stund vid gömmet.

Anders: kolla av lite hemma till nästa gång vilka som är hennes absoluta favoritföremål, helst några stycken och gör lite trevliga apporteringsövningar med dem. Målet är att hon ska hämta dem glatt och villigt hos en passiv människa på olika avstånd från dig och du behöver inte lägga någon vikt vid avlämnandet mer än att hon kommer ända fram till dig med grejen.

Karin och Kim försöker koncentrera sig på dyk-uppen.

Kim var sig inte riktigt lik idag. Jag trodde att det berodde på att jag själv inte var fullt koncentrerad och förberedd efter en stressig dag där jag kom direkt från jobbet och ut i skogen med bara en snabblunch emellan. Men när vi var färdiga och gick upp till bilen, visade det sig att han var nödig! Inte konstigt att även han hade lite svårt med koncentrationen ;-)

Det är UPPFÖR backen du ska, Kim!

Hur som helst, han tog sig ut till samtliga gömmen och plockade sin rulle, någon gång efter en stunds tvekan och ett omskick. Det stora problemet var att han inte tog den med sig tillbaka till mig. Varenda gång släppte han den 10-15 meter bort. Det kan vi inte godkänna! Jag tjatade ut honom att hämta den igen och det gjorde han till slut, men ack vad han gick ner sig. Det var inte kul...

Undertecknad fick tjata för att få rullarna idag. Kim släppte dem flera meter bort varenda gång.

Jag får ge mig själv hemläxa att jobba med apporteringsövningarna. Han blev också lite störd av att jag förflyttade mig framåt (för att få framslag) och vid första skicket kom han tillbaka för att se vad jag sysslade med. Kan tillägga att vi hade två figgar bakom stenmuren, en liten överraskning för Kim. Men han kollade av snabbt och lätt vem som hade rullen, så det får vi nog säga att han har begripit vid det här laget.

Lite stolt blev jag att han tog sig över det blöta i dalgången och hade ett sånt enormt driv ut på påvisen. Sista gjorde vi dessutom utan något ljud från figgen.

Nämen titta - där ligger ju Lasse! Glad överraskning för både matte och hund?!?
Fast stackars Lasse som fick trycka in sig i klippskrevan flera gånger i onödan...
Men de gånger någon av hundarna verkligen kom, gjorde Lasse det väldigt bra!

Nellie var inte på hugget idag. Kanske för att det började skymma. Kanske för att terrängen var mycket jobbigare än vanligt. Och definitivt för att vi inte tänkte oss för utan la ut en främmande karl (Anders) som första figurant bakom stenmuren. Det var en stor miss som tyvärr påverkade henne hela vägen. Marie tyckte att "hon måste ju lära sig att gå till främmande någon gång", men jag anser att det är för tidigt. Varför ska vi lägga in något som hon upplever så negativt under inlärningen?

Man kan tycka att vi tränat så många gånger nu, men när man tittar tillbaka i vår lilla dagbok här, kan man konstatera att Nellie endast varit med tre gånger sedan vi la om träningen till dyk-upper. Hennes markering är inte helt säker, hon gjorde det kanonbra sist, men det är också enda gången på dessa tre. Tänk på det! Vi får inte gå för fort fram, någon av oss. Det är lätt att jämföra med de andra, men några har varit med fler gånger och fått mycket mer erfarenhet av dyk-upperna och markeringen, medan andra bara har varit med ett par gånger och behöver mer träning för att bli säkra. Och med tanke på övriga svårigheter idag är det inte konstigt att hon inte riktigt fixade detta.

"Lasse känner jag ju!" sa Nellie och skakade av sig lite grann av olustkänslan
över föregående sökslag där hon sprang på en helt främmande karl...

Micke gjorde det bra som stöttade henne så att upplevelsen hos figuranterna blev bra. Allt vi gör med hundarna, oavsett om det i våra ögon blir lyckat eller misslyckat, ger hunden erfarenhet. Och erfarenheter gjorde Nellie verkligen idag! Nästa gång ska vi ha en mer lättöverskådlig och lättframkomlig terräng, välja rätt figuranter för att ge henne världens bästa upplevelse och på så vis bygga upp hennes självförtroende (och husses?) och ge henne en ärlig chans att förstå vad det är vi vill att hon ska göra. Sen är det dags att ta in "obehagligheter" som främmande män i skogen. Men det ligger långt fram i tiden och är inget vi behöver ha bråttom till. Vi måste bli bättre på att planera Nellies övningar i förväg, så att det inte blir sådana här jobbiga upplevelser för henne.

Marie fick byta plats med Anders som figurant för Nellie och då gick det mycket bättre.

Zingo stackaren, fick skymningssök idag igen - han kommer att bli en riktig baddare på detta! :-) Som sista hund ut, måste man ju säga att området var väl avvallat. Men vad han spårade ändå! Så liten han är hade han på några ställen svårt att att se dyk-uppen. Men det blir nog bra när Marianne har skaffat styltor till honom, som hon sa i bilen på vägen hem :-D

Skämt å sido. Zingo är jätteduktig på att hämta rullen allaredan, det märks att han fått träning hemma mellan våra sökträffar. Men även han släppte dem flera meter ifrån idag. När det gäller honom, kan vi dock skylla på terrängen - han är inte den som går runt när det blir svårframkomligt, han brötar rätt igenom!!! Och då är det inte så lätt att dessutom hålla kvar en rulle i munnen... Det enda du behöver göra Marianne, är att hålla ett öga på så att han inte fortsätter att slarva med avlämnandet.

Zingo slarvade bort två rullar idag, inte lätt att hitta dem i mörkret...

Precis som Sally, har Zingo inga problem med konstiga gömställen, han har gott självförtroende och tar sig fram överallt. Och så passade han på att ta sig ett bad i dalsänkan och sen blöta ner Marie på vägen ut till figgen... Men han har lite koncentrationssvårigheter i starterna, när Marianne riktar in honom mot dyk-uppen. Det här kommer förmodligen att försvinna av sig själv, när han vet vad som väntar.