Ovan: Soldyrkande figurant - i oktober!!
Tv: Tidningsläsare mitt i skogen...
I brist på skrotbil att gömma figuranter i, tog vi Anita Anderssons idé att skicka hundarna på figuranter som inte beter sig som figuranter. Som t ex en solbadare, en som läser tidningen och en som sitter och fikar. Den sistnämnda bytte vi ut mot en fågelskådare, eftersom ingen av våra hundar ännu är helt säkra på markeringen, och allihopa (särskilt Zingo) alltid är fikasugna!
Första figgen fick därför en strandmadrass att ligga på och solbada, samt ett par solglasögon på nästippen. Kan upplevas skumt för en vovve. Andra figuranten stod uppe på en kulle och skådade på fåglar med en kikare. Lösrullen placerad under foten i det här fallet. Tredje figgen satt mitt ute i skogen på en sten och läste Hallands Nyheters jubileumsbilaga, även den med lösrullen vid foten.
Sen använde vi oss av två "vanliga" figuranter som avslut, en nästan helt dold bakom en stenmur/björkstam/planka och en i en klippskreva.
Målet med dagens övningar var att se hur hundarna skulle bete sig när de hittar en "riktig" människa i skogen, alltså en som beter sig normalt och inte hukar eller gömmer sig, som en figurant gör.
Marie och Sally
Sally fick börja. Bokskogen var härligt öppen och trevlig, så vi kunde minska ner drastiskt på dyk-upperna. Hon är otroligt målmedveten och bryr sig inte ett skvatt om personerna ifråga, utan letar kvickt upp sin trasa i figurantens hand. Ja, det blev ju lite problem vid fågelskådaren. Hon hade ju en walkie talkie i handen och trasan under foten... Sally försökte ta walkie talkien :-D
Kom tomhänt tillbaka till matte, som gjorde ett nytt skick och nu tog hon sin trasa. Resten fungerade friktionsfritt, med snygga påvis med rejält sug, trots att vi inte använt några ljud från figuranten på flera gånger. Sally bevisar gång på gång att hon vet precis vad det hela går ut på, och hon gör det full av iver och arbetslust. Vadå figurantintresse? Det behövs inte, fungerar mycket bättre utan! Sally gick alla fem sökslagen. Tyckte inte att hon verkade särskilt matt efter det.
Sally markerar säkert, men missade när figuranten hade trasan under foten istället för på det vanliga stället, i handen. Så hon försökte sno walkie talkien med sig! Bilden th: Mysigt avslut efter dagens sökpass.
Far och son, Lasse och Niklas, delade på Noel idag. Det gick jättebra.
Noel behövde lite mer hjälp med dyk-upperna idag, så vi gjorde dem tydliga/yviga. Trots det hade han problem att se dem och stack iväg åt alla möjliga håll idag. Husse fick öva inkallning! Jag vet inte om det berodde på att Henriks tröja hade en speciell gul färg som kanske var svårare för hundarna att se? För det var mest på den sidan av rutan som Noel drog iväg.
Niklas visar Noel rätt riktning.
När han väl såg dyk-uppen och kom iväg åt rätt håll, så tog han sin trasa. Lite hjälp fick vi ta till vid fågelskådaren för att han skulle ta trasan, men nästan ingen alls vid tidningsläsaren och sen fungerade det som vanligt igen. Vi kör fortfarande markeringsövningar med Noel, vilket innebär inga påvis. Även Noel gjorde de fem sökslagen utan att tröttna, dessutom med två olika förare! Lasse lånade ut honom till sin son Niklas, tydligen en framtida hundförare, för han skötte sig strålande :-)
Noel markerar mycket bra numera!
Mattis på väg mot figurant! Foto: Louise Eriksson.
Mattis som bara varit med en gång tidigare, fortsatte med hitta-övningar, dvs godis direkt ute hos funnen figurant. Han gillar att bli ompysslad också - trevlig hund detta! Lasse skötte stigen och valde att starta Inger och Mattis halvvägs ut i rutan, för att det inte skulle bli så långt. Första skicket gick lite trögt, men när han fick upp ögonen för vad som väntade honom därute, blev det ett helt annat tempo! Mycket bra. Nästa gång testar vi markeringarna. Inger och Marianne har kommit överens om att träna lite hemma på det till nästa gång.
Inger och Mattis.
Hemmaträningen gjorde susen, här kommer Kim med sin lösrulle! Foto: Louise Eriksson.
Kim slapp påvisen idag, eftersom han fick kortslutning i hjärnan förra gången... Jag har tränat lite hemma emellan på att hämta lösrullen och det har fungerat bra. Tror det blev för mycket att blanda in påvisen redan, han har ju trots allt inte kört markeringen så länge på fullt djup och med dolda figuranter. Dagens kluriga figgar blev lite av en kvalitetssäkring av markeringen, inte bara för Kim, utan för oss allihopa.
På första skicket rusade han iväg så löven sprutade. Marianne som låg i godan ro och solbadade fick sig en smällkyss utan dess like... Tyvärr var jag lite snabb med att kalla på Kim, så han hann inte leta upp rullen i hennes hand innan han kom in till mig. Gjorde ett nytt skick, samma tempo, och nu tog han den. Sin vana trogen spottade han ut rullen några meter bort, men det godtar jag inte längre. Han fick vackert hämta den och komma ända in i fotposition innan han fick sin belöning. Detta har vi givetvis tränat på hemma, utanför sökrutan. Som jag sa till Micke, har man en slarvig hund får man vara desto noggrannare själv!
Modern konst? Nä, men en snabb sheltie...
Fågelskådaren var en främmande figurant för Kim, det var Lasses son Niklas. Kim tog inte rullen, han blev helt passiv. Precis som förra gången - då var det ju också nya figuranter för Kim. Alltså, fortfarande lite jobbigt att ta rullen när det är främmande figgar, kan vara bra att komma ihåg. Med stöttning från mig och nytt skick halvvägs ut i rutan, fick jag honom att ta den till slut. Men han gick ner rejält i tempo och motivation.
Då var det ju bra att det var välkända och omtyckta Marianne som satt och läste tidningen! Nu fick jag hålla mig i skinnet för att inte ropa för tidigt, och nu fick han med sig rullen på första försöket. Nästa skick till Niklas bakom plankan/stenmuren gick också bra. Kim tog inte rullen direkt, men han stannade i alla fall kvar ute hos figuranten och försökte komma på vad det var han skulle göra. Uppmanade Niklas att kasta iväg rullen en bit, men Kim uppfattade inte var den landade. Figgen tog fram en ny rulle, men rätt som det var letade Kim upp den kastade, tog den och kom i full karriär till mig! Niklas fick krypa ner bakom klipporna också för att ytterligare befästa upplevelsen av att man faktiskt kan hämta rulle hos främmande personer.
Karin och Kim.
Efter fikapausen var det nästa hunds tur:
Cayenne har inga problem att skälla ut fågelskådare i skogen!
Cayenne har ett rasande tempo, både i benen och i huvudet :-) Här fick vi dra ner på dyk-upperna till en ytterst liten rörelse med handen. Jag tror att det räcker att vicka på tårna nästa gång! Jösses, som hon springer! Spikrakt dessutom. Hon hade inga som helst skrupler mot att skälla ut "normala" människor i skogen. Men hon har börjat fuska med backandet, det får vi verkligen lägga lite energi på. Vi kanske ska köra en träningsgång med bara markeringar?
Cayenne behöver inga stora retningar för att gå rakt längre.
Micke, som var figurant, var bra uppmärksam och belönade inte förrän hon verkligen flyttade sig bakåt, trots att det just vid tidningsläsaren var ont om utrymme bland klippblocken. Men inte heller vid klippskrevan, där det var större rörelseutrymme, fick vi till något rejält backande. Körde en markering till ute på stigen, och nu backade hon bra. Figuranter: kräv mer av henne nästa gång! Belöna inte förrän hon har backat flera steg, helst ett par meter om utrymmet tillåter.
Markeringsövning på stigen - här fick vi till ett bra backande!
Jag har inte så mycket annat att säga om Cayenne, hon gick alla fem sökslagen med samma tempo, samma intensitet, lika rakt och fint på allihop. Hon skulle lätt orka dubbelt så många till, tror jag...
Nöjda efter dagens övningar.
Det gäller att sänka sig till hundens nivå, för att försäkra sig om att den ser dyk-uppen.
Zingo var pigg som en mört, trots att han fått vänta länge på sin tur. Men han har blivit mer skärpt när Marianne ställer upp honom för riktningsvisning mot dyk-uppen. Jag har sagt det förut, men jag måste säga det igen, jag är imponerad över denna lilla hund. Så fort han har kopplat det här med markeringen! Han skiter fullständigt i personen som ligger där ute, oavsett om den solbadar, skådar fåglar eller läser tidning. Han suger sin rulle och återvänder till matte så fort benen bär honom.
Zingo snubblar fram i rutan, men håller envist kvar sin rulle - bra!
Just fågelskådaren var lite otäck förstås. Den stod på en kulle, där skogen öppnade sig. Zingo blev riktigt skraj och vågade sig inte fram. Vi fick skicka om honom flera gånger, men han gjorde som strutsen och stoppade huvudet i sanden. "Om jag inte tittar däråt, så finns den nog inte", verkade det som om han tänkte och så stack han iväg åt alla andra håll. Marianne fick stötta honom nästan ända fram och figuranten fick till slut locka lite på honom. Oj, vad snabbt han var framme då och snodde åt sig sin rulle ;.)
Även Zingo gick alla fem sökslagen idag. Lite långsammare på slutet, men han tar sig fram ändå, även där terrängen är tuff. Det är ju lite svårare när man har korta ben...
Det är jobbigt att vara yrkesarbetande hund...
Nellie slutligen, som sjunde hund idag(!) ändå hade vi inte hållt på i mer än tre timmar, vallning av rutan och fikapaus inkluderat. Vi valde figuranterna noga, tjejer och snälla ska det vara. Det blev jag och Louise, för de andra började droppa av hemåt. Marianne tog jobbet som stighållare, något hon skötte alldeles utmärkt.
Det blev mycket tydligt för mig idag, hur olika intressen en hund kan ha och vad det gör för motivationen. Nellie tycker inte att det är någon höjdare att springa ut till figuranten och hämta en trasa, precis som Kim tycker hon att det är lite jobbigt att bära saker i munnen. Därför blir tempot ut inte det högsta, trots dyk-upp.
Nellie kan springa fort när hon vill - det gäller för oss att hitta "hastighetsreglagen",
vad som motiverar henne att verkligen arbeta hårt.
Men sen, när hon är på väg tillbaka till husse med trasan, spottar hon ut den och vill vända tillbaka direkt för påvis. Då vet hon att det vankas gottor. Och jösses vilken skillnad det blir i tempo då! Micke har kört belöning endast vid påvisen, Nellie har alltså inte fått något hos honom på stigen för att hon levererat trasan (mer än lite kamplek, som hon förvisso uppskattar). Det är målet så småningom, att man kedjar samman alla beteenden med sök, hittande, markering, avlämning av rulle, påvis, belöning. Men alla delar i kedjan måste vara lika starka för att det ska bli bra.
Mitt förslag är att vi plockar ut själva markeringen och att Nellie får belöning av husse för att hon kommer med föremålet. Genom att inte köra påvis några gånger framöver, så tonar vi ner intresset för att sticka ut igen och slarva med avrapporteringen. När markeringen börjar fungera tillfredsställande, kan man lägga in påviset igen, men fortfarande vara noggrann med att alla delar i kedjan ska utföras bra för att hon ska få fortsätta till påviset. Så småningom kommer då påviset att bli belöningen för en bra markering. Läs gärna om bakåtkedjning (backchaining) i någon hundbok eller på nätet.
Korv är gott!
