Anders och Meila förbereder sig. Meila ska bli räddningshund!

Meila har varit på träningshelg för blivande räddningshundar i Växjö, och husse vill så klart lägga upp träningen utifrån en räddningshunds arbetsuppgifter. Dvs lära hunden att arbeta med vinden och inte så mycket fokus på rakheten i skicken. Vi la upp fyra hitta-övningar, varav två lite klurigare gömda (en inne i en bod med stängd dörr och en uppe på en stege = hög figurant). Avstånden varierade mellan 10 - 50 meter.

Anders har valt att använda kamplek som belöning, inget godis. När man jobbar med hitta-övningar för att bygga upp hundens belönings- och arbetsmotivation gäller det att finna ut vad hunden tycker mest om och använda det som belöning. Något som hunden skulle kunna göra vad som helst för! Meila tycker leken är skitkul, så det fungerar mycket bra. Det enda jag skulle vilja ändra på, är att Anders sätter ett snöre i kamptrasorna, dels för att figgen ska slippa att få fingrarna söndertuggade, dels för att det blir en bättre lek med hunden. När man belönar med kamplek, ska man inte kampa mot hunden så att det blir en strid om grejen, utan man bör sträva efter att leka med hunden. Det är mycket lättare att få till med ett långt snöre i lekföremålet.

Lite för svårt gömställe med figurant inne i bod för Meila, som nu ska köras med vindmetoden.

Meila fungerar bra, hon jobbar energiskt och fattar fort. Boden och stegen blev dock lite i svåraste laget för henne, hon har ju bara precis påbörjat sin sökutbildning. Med målet räddningshund, tror jag inte att vi ska ta bort de kluriga gömställena för henne, eftersom det är det hon kommer att arbeta med i räddningen. Däremot bör vi försöka minska avståndet till dem så att hon får ett snabbt lyckande så här i början.

Om Anders vill jobba med vinden fullt ut, föreslår jag att vi nästa gång startar med grundövningar, som i det här fallet är vindmarkeringar. Den som har lust, kan bläddra tillbaka till början av den här dagboken och läsa hur vi tränat med vinden tidigare.

Husse Anders fick provköra Zingo idag.

Zingo var på spårhumör idag. Men det var inte figuranter han spårade efter, där fanns inga spår ut från stigen till gömställena. Däremot är det gott om kaniner på Breared... Idag fick husse prova på att köra sök (han heter också Anders). Zingo hade jättesvårt att koncentrera sig, och så här i efterhand kunde vi konstatera att Marianne (matte) måste vara med precis i närheten, annars springer Zingo till henne oavsett hur mycket husse lockar.

För svårt blev det med figuranten på stegen som fanns 50 meter ut, utom synhåll. Dyk-uppen bestod således av ljudgivning, men tyvärr ekade det överallt och vi hade andra ljud som störde runt omkring. Vi gick in i rutan så att vi kom närmre och fick skicka om några gånger, men till slut hittade Zingo och kom med sin lösrulle. Här blev det lite kamp mellan husse och hund, för Zingo ville minsann behålla rullen själv! Jobba med det hemma, Anders, att Zingo får en godis när han ger dig föremål. Tillåt inte att det blir en strid om "äganderätten". Marianne kan visa dig hur du ska göra.

Anders har sett hur Marianne gör, och riktar in Zingo med ett tydligt handtecken mot dyk-uppen.

Figuranten i boden var också 50 meter bort, men här hade vi helt fri sikt. Zingo hade svårt att se dyk-uppen ändå, det var en mörk jackärm mot en mörk bakgrund som viftade lite med den svarta lösrullen... Marianne kom med ett önskemål om nakna karlar som viftar med flagga på snorren nästa gång :-D    Hur som helst, Zingo gick faktiskt ut hyfsat rakt och snappade åt sig sin rulle i dörrspringan, men nu stannade han demonstrativt några meter från Anders och vägrade komma med den. Som sagt, jobba på det hemma!

Det var på tredje figgen vi fick problem med spårandet... Till slut tog Marianne över och skickade ut honom, och så småningom hittade han figuranten, men det var nog mera en slump att han sprang på den, för sökte gjorde han inte. Sista låg endast 10 meter bort, inkrupen under en rotvälta med en planka för. Den uppgiften löste Zingo bra.

Marianne var inte nöjd med dagens övningar, hon tyckte att det blev alldeles för rörigt med alla bud från olika håll - "gör si, gör så" - som gick stick i stäv med varandra. Och det kan jag hålla med om. Det blev rörigt. Har man bestämt sig för att köra en metod, i det här fallet med dyk-upper, så ska man göra bara det och inte hålla på och skifta fram och tillbaka. Vi andra måste hjälpa Marianne, eftersom hon är ny, och inte blanda in vind och annat som inte hör hit på den nivån hon och Zingo är just nu. Det är jättesvårt, för att inte säga helt omöjligt, att sortera ut på egen hand när man är ny!

Lasse på en lekplats - det var väl passande...?   ;-)

Noel fortsätter med sina hitta-övningar och godismys ute hos figuranten. Han fick en ny figge också i Frida, Mariannes dotter. Tyvärr såg jag inte så mycket av Noels sök, men jag fick uppfattningen om att Lasse var ganska nöjd?

Noel jobbar utan dyk-upper nu, här har han hittat figuranten bakom ett träd.

De körde också fyra sökslag, men med enkla gömställen i terrängen, bakom stubbar och stenar. Tempot var något lägre än det brukar, men det gör ingenting, det kommer igen. Vi plockade bort dyk-upperna för Noel sist, och då gick han fortfarande rakt - gjorde han det idag också?

Myspys på stigen. Noel tillsammans med Frida och Lasse. Anders tittar på.

Det måste har varit ett ansträngande sök, Lasse?

Kim var inte riktigt lika laddad som vanligt, men han jobbar bra ändå. Första figuranten var stegen, där jag valde att skippa markeringen och göra en hitta-övning istället, detta pga att han inte tog rullen med sig förra gången när figuranterna var placerade högt upp. Hade jag haft chansen att se något idag, hade jag nog jobbat på markeringen, men terrängen var som sagt helt tät.

Vi använde ljudgivning som dyk-upp, och med det fick vi Kim att gå rakt, men när han snurrade runt där ute utan att hitta, gav figuranten ifrån sig ett nytt ljud. Det är absolut förbjudet att hjälpa hunden där ute! Hunden ska hitta själv, med nosens hjälp, inte med hörseln! Jag kan förstå att figuranten blev lite ivrig när han såg att Kim var framme vid videokameran bredvid ett par gånger, utan att hitta figgen i trädet. Men nästa gång vill jag ha en helt tyst och helt passiv figurant till annat bud kommer via walkie-talkien.

Det var inte min tanke att göra ett påvis på denna, eftersom det var en hitta-övning, men Kim var så het ut igen när han kommit tillbaka, att jag lät honom gå ut på ett påvis. Fantastiskt att han har fattat galoppen med påvisen så fort! Och det helt utan hjälp från figuranten. Draget på påvisen är t o m större än själva sökslaget!

Kim tog lösrullen, men släppte den på trappan när han hörde mig ropa. Jag måste lära mig
att hålla tyst!! Men han vände faktiskt efter några meter och hämtade rullen igen :-)

Vid boden försökte Kim övertala figuranten att ge honom godis, men snappade åt sig rullen efter några sekunders resultatlös väntan. Min vana trogen ropade jag (fy på mig!), och då släppte Kim rullen på trappan, men han vände efter några meter och hämtade den igen.

Sen blev det rörigt igen, då nästa figurant inte var utlagd och klar, och walkie-talkien la av och Kims halsband bara ramlade av... En massa irritationsmoment som störde helheten i ett i övrigt bra sök. Vi körde nästa utan dyk-upp, eftersom vi inte kunde kommunicera och Kim hade rätt så bra pejling på honom ändå när han förflyttade sig i skogen. Här skärpte jag till mig och fick honom att komma hela vägen in med rullen. Han släppte den inte ens när jag kopplade för påvis (jag glömde att ta den, jag är så van vid att han redan har spottat ut den vid mina fötter...).

Sista figgen i rotvältan blev också utan dyk-upp, för här var vi så nära och Kim hade fångat in vittringen i vinden. Den blev mycket lyckad.

Sally följer handens riktning med blicken, men numera kommer det inte längre någon dyk-upp.

Sally kör numera helt tävlingsinriktat. Marie har plockat bort dyk-upperna och jobbar med att själv få med sig marken i sökslagen, vilket ställer lite större krav på planering och terrängkännedom från förarens sida. Hon utsåg mig till stighållare, och som sådan är min uppgift att placera ut figuranter där Marie har tänkt sig nästa skick, medan hunden fortfarande är ute på sök på andra sidan.

Det är inte så svårt som det låter, man måste inte vara tankeläsare ;-)  När Marie har skickat ut Sally flyttar hon sig framåt på stigen och planerar var hon ska skicka på andra sidan. När hon bestämt sig, tar hon emot hunden där (framslag) och då vet jag att det är mitt för den punkten som nästa figurant ska placeras. När ekipaget är ute på påvis och får belöning hos funnen figurant, kan jag skicka ut nästa figge och få den i rätt position med walkie-talkiens hjälp.

I teorin låter det här jättebra, men det fungerade inte i verkligheten idag. Marie glömde var hon skulle göra nästa skick och flyttade framåt 20 meter och skickade Sally. Hon hittade såklart ingen där, så Marie skickade henne om och om igen. Till slut tror jag att Sally hade sökt av hela rutan både fram- och baklänges (inga raka skick med andra ord), utom just där figuranten låg. Dessutom skadade hon sig, så när hon väl hittade, ville hon inte komma med trasan och hon ville inte gå där igen på påviset. Olyckor kan hända, det är hur vi löser det som ger bestående inlärning.

Sally har gjort ett löst påvis till boden, där hon hittat Anders.

Planen var att nästa skulle vara ett tomslag, men som stighållare tog jag beslutet att ge hunden ett lätt lyckande och placerade ut en figurant. Som tur var, hade Marie tänkt precis samma sak och sen avslutade vi med det.

Vid eftersnacket kom vi fram till att i fortsättningen när Sally inte hittar figuranten, skickar vi inte om henne på den sidan, utan fortsätter på nästa sida. Hon är såpass säker, att hade hon fått minsta lilla vittring från figgen, så hade hon letat tills hon hittat. En hund som tycker det är roligare att få springa, springa, springa, kanske vi inte hade gjort så med. Men kommer Sally in utan att ha markerat, kan vi också vara säkra på att hon inte fått någon vittring, och då är det nog bättre att behandla det som ett tomslag. Risken är annars att vi tjatar sönder henne när vi skickar om och om igen. Det är ju faktiskt hunden som ska söka upp figuranterna och inte vi... I verkligheten kan vi inte veta om det ligger någon där eller ej. Säger hunden att det inte gör det, får vi lita på hunden. Och eftersom vi när vi tränar vet att det finns en figge där som hunden av någon anledning missat, får vi lägga upp nästa övning så att hunden lyckas istället.

Om vi står kvar där Marie tänkt sig nästa skick, får hon en hållpunkt för att hitta rätt efter påviset.

För att det ska flyta lite bättre nästa gång, kom vi överens om att vi på stigen står kvar på den punkten där Marie tänkt sig nästa skick, alltså mitt för figuranten. På det viset får hon en hållpunkt när hon kommer från andra hållet med funnen figurant. Målet är fortfarande att hon ska läsa naturen och själv hålla koll på var hon är och vad hon planerat. Men vi får ta en sak i taget!

Jag vill avsluta med några visdomsord:
Vi kan aldrig lära en hund att söka. Det kan den redan. Det enda vi kan göra, är att försöka lära den att söka så som vi vill att den ska göra, dvs att systematiskt söka av en ruta. Systematiken får vi endast genom att hunden söker rakt ut, slår framåt och söker på tillbakavägen.

Det finns många sätt att lära hunden detta. Men när man valt en träningsmetod, bör man hålla sig till den i alla fall tillräckligt länge för att se vad för resultat den ger. Om man hoppar fram och tillbaka, byter hej vilt mellan olika metoder, så är man inte schysst mot sin hund som inte kommer att begripa ett skvatt. All inlärning motarbetas då effektivt och här kan vi snacka om att röra till det! Kör man med dyk-upper, så blandar man helt enkelt inte in metoderna som används vid vindmarkering. Och tvärtom. Nu när vi är så många och tränar olika, måste vi hjälpa varandra att göra på ett riktigt sätt med varje enskild hund, oavsett vilken metod föraren har valt för just den hunden.

Jag brukar aldrig bli bra på bild, men den här skäms jag inte för! Lasse stod bakom kameran.

Viktig information till figuranterna:
När vi jobbar med hitta-övningar är det jätteviktigt att verkligen belöna hunden när den kommer fram. Gärna länge, mys med godisarna, gör det lite spännande. Är det lek, gör det lite skojigt genom att inte bara kampa. Det ska ta en stund med belöningen. Det ska vara fest för hunden ute hos figuranten! Det är belöningen där som bygger hela hundens motivation för fortsatt arbete när det blir svårare och fler sökslag mellan varje funnen figurant. Jag kan inte nog poängtera hur viktiga dessa grunder är!

Hur ska vi göra för att det inte ska bli så rörigt nästa gång?
Nästa gång går vi igenom en hund i taget, precis innan den ska starta. Hur vill föraren ha övningen upplagd? Vad ska figuranterna tänka på och hur ska de agera? Vem ska vara stighållare? En person utses till "ansvarig" för övningsupplägget, lämpligtvis stighållaren. Förare och stighållare ska vara helt överens om träningsupplägget innan övningarna påbörjas. Och inga andra lägger sig i!