Sju hugade, träningssugna förare med hundar samlades denna gråmulna lördageftermiddag för uppstart av årets sökträning. Dags att motionera bort extrakilona från julbordet, kanske? ;-)

Vi delade oss på två rutor, men slapp inte undan mörkret ändå. Hemskt vad det går fort så här års! I vår ruta började

Mysak, som körde 5 sökslag med markering och påvis. Vi hade alla figgarna på djupet, en i ett stenbrott och en inkrupen i en agilitytunnel, samt resten "vanliga", bakom stockar och stenar. Planen var att göra ytterligare ett skick, men Mysak plockade sjätte figgen på vinden vid femte sökslaget, så vi tog in den figuranten till stigen och bröt efter femte. Berodde det på att det var lite jobbigt att springa över det isiga vattendraget? Han var i där i alla fall, det kände vi på de våta tassarna när han kom tillbaka ;-)

Arkivbild på Anna och knähunden(!) Mysak.

Anna har gått tillbaka lite för att komma tillrätta med en del slarv, bl a kör hon bara med lösrulle nu, vilket fungerar alldeles utmärkt. Likaså använde vi dyk-upper på samtliga skick för att få in rakheten i söket. Mysak jobbar i raketfart och vet precis vad som förväntas av honom. Men Anna glömmer att gå framåt i rutan! Mysak gör därför inga framslag. Det blir ett väldigt ineffektivt sök om hunden springer ut och in i samma spår, man får då inte med sig terrängen framåt utan får skicka väldigt tätt, vilket tröttar ut hunden i onödan.

Jag måste säga att jag är imponerad av den här hundens arbetslust - Anna hade promenerat nästan hela vägen från Trönninge in till Breared, sen hade hon kört agility och så nu sök. Och Mysak hade lika mycket ork kvar när vi bröt... UTAN att ha fått någon godisbelöning! Bara han får kampa lite så är han jättenöjd :-)

Kim var laddad till tusen. Matte har varit sjuk, så han har agerat fotvärmare och inte jobbat med någonting över huvud taget på alldeles för länge nu... Planen var att köra allt ifrån fyra till sex sökslag, men skymningen föll så snabbt nu, att dyk-upperna inte gick att se när vi gjort två skick.

Då kom Micke på den briljanta idén att göra dyk-upp med ficklampan i mobiltelefonen. Det såg jättebra ut från stigen och Kim reagerade direkt på ljuspricken som rörde sig ute i skogen. Men tror ni han vågade sticka dit? Nä! Jag trodde han skulle skita på sig, så skraj blev han. Micke fick locka och jag fick stötta honom en bit ut. Så lycklig han blev när han upptäckte att det var en trevlig figge bakom lampan! Vi gjorde likadant på andra sidan, för Anna hade också en sån ficklampa i mobilen. Men Kim blev lika skraj här. Hon fick locka och jag fick stötta ut.

Arkivbild på Kim. Foto: Louise Eriksson

Nu tar jag det i fel ordning... Innan det blev för mörkt, skickade jag Kim på en dyk-upp i stenbrottet, men det är tveksamt om han såg den. Han gick halvvägs ut och ställde sig sen och tittade. Jag förblev helt passiv och tittade ut mot gömmet, men Kim valde efter att snabbt ha "scannat" av närområdet att återvända till stigen. Ny dyk-upp och nytt skick och nu gick han. Efter att ha fått tömt en snusdosa på kyckling-konserv kom han tillbaka utan rullen... Jaha, det var bara att be honom sticka ut igen, och nu tog han den. Mycket positivt var att han kastade sig fram i terrängen, bland stenbumlingar och genom täta snår utan att slå av på tempot och utan att släppa rullen.

På andra skicket, där Anna låg inkrupen i en stängd agilitytunnel 50 meter ut, körde vi utan dyk-upp. Kim rivstartade och slirade in under tunneln och hittade öppningen, snappade åt sig rullen och gjorde ett så snyggt framslag att jag fick tårar i ögonen ;-)  Men han har börjat tveka lite på påvisen. Jag kopplar alltid honom först och sen släpper jag kopplet (som givetvis inte har någon ögla) efter några meter, så att han fortsätter på löst påvis. Jag tror att det kan bero på att vi var ute och spårade på nyårsafton i snön och att jag stod på näsan flera gånger i linan bakom honom...

Arkivbild på Nellie i uppletande-rutan.

Nellie fick jobba i mörker. Det var inte ens lönt att ta upp henne till rutan. Vi gick ner till fårhagen där man i alla fall kunde urskilja buskarna i mörkret... Marianne och jag agerade mys-pys-figuranter med korv på varsin sida om en tänkt stig. Vi bröt efter dessa två mycket enkla sökövningar. Jag tror att vi kan få upp Nellies motivation avsevärt genom att endast köra några korta pass i rad, mycket enkla och utan krav på markering och påvis. Hon ville mera ikväll - hon t o m skällde uppfordrande på husse. Mycket positivt!

Det kanske är bra att du jobbar så mycket nu, Micke, att du inte hinner med henne mer än vad du gör! ;-)  Det kanske är en lagom träningsintensitet för Nellie? Fast jag vet ju att du vill så mycket mera...

Marie kommer att skriva om hur det gick i den andra rutan för Zingo, Kasper, Sally och Noel. Tyvärr ingen som hann med att fota idag :-(

 

Andra sökrutan….

Att hundarna får lite paus ibland är nog inte helt fel, så kände vi i våran ruta.

Arkivbild på Marianne och Zingo. Foto: Micke Mårtensson.

Marianne var först ut med Zingo, tyvärr hade han redan fått vittring på figge nr.2 på väg till stigen. Zingo var som vanligt mycket tänd och sprang rakt ut till första figuranten, här fick han lite godis, tog sedan sin rulle och kom snabbt in till matte.

Vid avlämningen kändes det som om Marianne tjatat för mycket om fasthållandet av rullen så efter en stund erbjöd han istället Marie rullen. Innan Marianne fått till sig Zingo stack han snabbt ut till Bertil som var nästa figurant och fick tyvärr sin belöning där och rullen med sig in, här blev det en likadan avlämning som på förra. Att Bertil inte hörde mitt anrop om att han skulle låta bli att belöna berodde på att just den walkie talkien inte fungerade. Zingo har börjat med påvis och låtit figuranten gå en liten bit framåt i rutan för att ge så mycket dragkraft som möjligt, detta fungerade utan problem.

Nej nu började vi om, Zingo gjorde två fina sökslag med dykupper och vi körde vanliga påvis enbart med ett "var är du" som stöd. Marianne och Zingo fungerar nu så bra att hon kan köra på detta sätt, tänk bara på att störa honom så lite som möjligt med fasthållandet. Kör detta separat.

Arkivbild på Kasper från räddningssöket i Trönninge.

Bertil med Kasper, ett härligt ekipage. Vi hade lagt ut två figuranter och körde dessa med dykupper. Kasper är inte så intresserad av godis så vi kampar med honom istället. Meningen är att Bertil ska gå ut och möta upp figuranten och hunden. På första sökslaget fick Bertil knappt loss leksaken och det måste han börja träna på. Byt med godis. På andra sidan hade jag hämtat korv och det visade sig att han om han får det godaste byter han gärna.

Vi såg att han tog med sig trasan in en bit så vi körde ett sökslag till där Kasper visade att han mycket väl klarar av att gå ut hämta leksaken och komma in till Bertil. Bertil får göra sig lite mer intressant så att Kasper förstår att det är husse han ska komma in till med leksaken.

Förra gången hade Kasper skällt ihållande och detta ville Karin att vi testade idag. Den enda gången han skällde var när han frågade husse vad han egentligen menade, så typiskt collie. När femöringen ramlat ner tror jag han kan bli mycket bra.

Arkivbild på Noel - pratglad?!?

Nästa hund ut var Noel, idag på hugget. Han körde två sökslag med full fart ut och hämtade trasan in ända till husse. Noel kör vindmarkeringar och gjorde fina framslag idag, inte så mycket mer att säga, han kunde ha kört en hel ruta. Jag tycker att Noel nu ska köra racet med vindmarkeringar intransport av trasa samt påvis, han har ju gjort detta innan så helt nytt är det inte.

Arkivbild på Marie och Sally - så här såg det ut för ett knappt år sedan!

Nu var det riktigt mörkt. Sally var heltänd, nu kändes det som "samma gamla Sally". Ohoh vad skönt. Vi körde även två sökslag med henne, på första påviset fastnade Marie med foten i en rot och flög huvudstupa fram, kärringar ska nog inte vara i skogen när det är mörkt. Jag tog mig i kragen, för vad gör man inte för en underbar hund. Sökslag nr 2 gick också perfekt, med avlämning ända framme hos mig. Nästa gång skulle jag vilja ha lite fler figuranter så att jag kan få in något tomslag.

I våran grupp tog vi beslutet att endast köra varje hund väldigt kort för att alla skulle hinnas med innan mörkret, vi lyckades inte riktigt men vi var alla väldigt lyckliga när vi lämnade Brukshundsklubben med den bästa hunden.

Vid pappret, Marie