Det här var dagen då en av våra figuranter gick bort sig i skogen och räddningshunden i gruppen - Meila - fick rycka in och söka i skarpt läge. Lär mer om det nedan.

Vi hade alla hoppats på att snön skulle ha smält undan lite vid det här laget, istället kom det bara mer och mer, stundtals föll det stora, blöta snöflingor så tätt att vi hade svårt att se varandra!

Tintin hjälpte till att valla rutan. Inte lätt att vara pudel när det är kramsnö!!

Men grusvägen upp i skogen till Brombärshult var väl plogad, det som orsakade bekymmer var istället var vi skulle göra av bilarna, eftersom det nu var stora snövallar på de små parkeringsfickor som brukar vara tillgängliga... Jaja, har man "jeep" så har man (eh, eller en Ford Escort?). Det gick bra det med och Marianne fick sig ett riktigt gott skratt när vi rände rakt upp i snövallen med maxgas. Allt för att de andra sökkompisarna ska få plats med sina bilar!

Vägen var ovanligt vältrafikerad idag, både av ungdomar som spelade hög musik
i flotta bilar, joggare och ryttare. Alla vill vi "njuta" av den "härliga" snön!!

Det var lagom mycket skare för att hundarna skulle kunna ta sig fram utan ansträngning. Desto tuffare blev det för oss människor som ömsom gick ovanpå skaren och ömsom sjönk igenom... Nåväl, det bildades väldigt snabbt en väl upptrampad stig för oss att gå på ;-)

Men snön förde något gott med sig också: idag fick vi en lektion i hur världen kan te sig ur en hunds perspektiv. För lika tydligt som vi kunde se spåren från vallningen av rutan och utgångarna till gömmena, lika tydligt upplever hunden dofterna från desamma när det är barmark! Våra ögon blev i och med spårsnön för en stund likvärdiga med hundens nos... Fascinerande.

Jag fick mig i alla fall en tankeställare när jag såg hur "dåligt" vallade sökrutorna faktiskt blir när man vallar á la tävling, dvs går ut på en linje och med jämna luckor förflyttar sig framåt parallellt med stigen (se skiss nedan). Det finns ingen hund i världen som blir lurad av de förledningsspåren!

Så här avvallas i regel en sökruta. Vallningen är till för att hunden inte ska finna
spåren ut till figuranten, utan den ska använda sig av luftburen vittring för att hitta.
Ingen kan inbilla mig att det finns en endaste hund i hela världen som blir
lurad av de här förledningsspåren!

Lägg därtill första ekipagets spår efter sökskick, framslag, påvis och
återgång till stigen. Hur upplever hund nummer två det? Massa vittring!!

Med tanke på att vi har ett par spårare i gruppen, bör vi nog lägga lite mer omsorg när vi vallar våra sökrutor, t ex genom att sick-sacka oss fram huller om buller precis som när vi gör en uppletanderuta. Visst, det tar lite längre tid och är lite jobbigare, men när väl hundarna har lärt sig att söka med hög nos och inte att fuska genom att följa spåren, är det inte lika noga med vallningen längre.

Så här vill jag att vi vallar nästa gång:

Går man grundligt till väga vid vallningen slipper man en massa problem.
Här ska det mycket till för att hunden ska hitta med hjälp av att spåra sig fram.
Ekipagets spår vid hittande och återgång blir inte heller så framträdande.

Något annat jag kunde registrera hos våra hundar tack vare all snön, är att ingen av dem visade något som helst intresse för de viltspår som gick kors och tvärs i rutan. Alla var helt fokuserade på att hitta människa - mycket positivt!

Figurantens utsikt från älgtornet. Vi står vid pilen och skickar!

Två nyheter presenterades för hundar och förare idag: en figurant uppe i ett älgtorn (mest nytt för hundarna) och en svängd ruta (det tror jag inte att hundarna brydde sig om, desto knepigare för oss förare att hålla reda på!). Stigen gick alltså inte rakt igenom rutan utan svängde först svagt åt vänster, sedan svagt åt höger och sedan skarpt åt vänster. Det innebär att man får skicka hunden lite oftare på "utsidan" och lite färre gånger på "insidan":

En sökruta är sällan så rak och fin i verkligheten, utan ser mer ut som ovan. Då
gäller det att som förare ligga steget före och planera nästa skick utifrån hur stigen
svänger. Man kan alltså inte alltid räkna med att skicka varannan gång åt höger
och varannan gång åt vänster. Här fick vi flera gånger skicka åt höger ("utsidan")
två gånger i rad.

Kim har hittat Bertil och får extra lång och omsorgsfull belöning av honom.

Kim uppvisade idag ett skolexempel på det vi talade om på teorilektionen om Maslows behovstrappa (att tillgodose grundläggande behov innan inlärning kan påbörjas). Jag hade rastat honom väl, han hade både kissat och bajsat, och han var lagom mätt efter frukosten och hade fått vatten innan vi började. Men sexlusten var svårare att tillgodose (Meila löper fortfarande)!

Jag skickar iväg Kim mot älgtornet. Han rundar min hand och drar iväg åt andra
hållet. Där ligger Anders och luktar löptik...

Vi hade placerat ut Bertil uppe i älgtornet som första figurant i motvind. Planen var att köra utan dyk-upp där. Meilas husse Anders hade gått ut på motsatta sidan och gömt sig. Jag riktade in Kim mot älgtornet, Marianne "fejkade" en dyk-upp i walkie-talkien bakom oss, Kim stod på helspänn och det såg faktiskt ut som om han trodde att han såg en dyk-upp :-)  Men när jag släppte iväg honom med ett sök-kommando, dök han iväg åt höger och började ivrigt att spåra! Då fattade vi inte vad det var han spårade efter...

Nytt försök, men nu ville han inte gå ut. Vi arrangerade en dyk-upp och då gick han faktiskt, men tyvärr försvann lösrullen djupt ner i snön när Bertil släppte ner den till Kim. Duktig vovve stannade faktiskt där ute och såg ut som ett frågetecken - han vet uppenbarligen vid det här laget att han ska ha rullen med sig in. Bertil fick klättra ner och leta upp den och sen kunde vi göra sedvanligt påvis. Provade att försöka hänga med i snön utan att släppa kopplet den här gången, vilken grej, jag sjönk inte ner i snön! Men Kim blev lite irriterad på att det tog längre tid än vad han är van vid.

Full fart mot Anders! I bakgrunden står undertecknad på stigen.

Här gick påviset i raketfart...

Tillbaka på stigen beslutade vi att köra nästa utan dyk-upp, eftersom vi fick ta till det på första skicket. Vilken skillnad det blev på Kim! Han slank iväg som en vessla mellan trädstammarna, tyvärr hittade han Anders utgångsspår och hittade genom att följa det, men han tog sin lösrulle med sig och hade jädrar i mig så bråttom ut på påviset. När jag väl hann ikapp honom, förstod jag varför: Anders måste ha luktat väldigt gott av Meilas löp, för Kim försökte bokstavligt talat våldta honom!!!

Kim våldtar Anders. Sen vill ha inte gå till någon annan...

Nästa skick (på samma sida) gick inte så bra. Kim ville inte lämna Anders bakom sig på stigen... Undrar just hur man tillfredsställer det behovet innan träning? Skulle han kunna koncentrera sig bättre om Meila hade släppt till först?!?  ;-)

Till vänster: Bertil skickar Kasper mot dyk-uppen i älgtornet.
Till höger: Kasper blir mycket misstänksam mot mannen där uppe...

Vi fick till slut be figuranten att klättra ner från tornet, men Kasper tyckte fortfarande att det var olustigt.
Det var först när han fick husses stöd ut som han vågade sig fram.

Desto bättre gick det för Kasper. Trots att han träffat och umgåtts med Meila för ett par dagar sedan, var han helt koncentrerad på dagens sökövningar. Det var som om han över huvud taget inte kände att Anders luktade löptik...

Även Kasper fick starta med figgen i älgtornet, dock med en dyk-upp först. Det här var något mycket underligt, tyckte han. Män uppe i trätorn, nä, det kan man inte gå fram till - bättre att skälla ut dem efter noter! Vi avvaktade och lät honom fundera en stund. När han kom tillbaka skickade vi honom på nytt, men han fick stopp på samma ställe och bara skällde på tornet. Bertil fick stötta honom lite genom att närma sig och vi fick ta ner figuranten ur tornet. Då släppte han loss och gav sig hän i härlig kamplek!

Kasper har kommit över sin misstro, det var ju bara Anders som var i tornet!

Anders (figurant) tyckte det var så roligt att leka med Kasper, att han hade svårt att sluta när husse kallade på hunden... Men eftersom Kasper inte vill komma till husse med grejen, är det jätteviktigt att figuranten blir helt passiv och inte bryr sig om hunden när Bertil kallar - annars får han ju belöning för olydnad! Bertil byter med godis, det fungerar, men ta inte leksaken ifrån honom varje gång, då blir det lätt att hunden tänker att "inte värt att gå till husse, då blir det slut på det roliga". Och med tanke på att Kasper värdesätter leken långt mer än en godbit, så är det bara positivt att även husse leker med honom då och då.

Kasper får svårt att koncentrera sig på dyk-uppen när han startskallar oavbrutet,
men skällandet har något gott med sig också: kanske är det den markerings-
formen vi ska försöka träna in?

Kasper har markerat figuranten och undrar nu vad han ska göra med leksaken...

Kasper var verkligen på hugget, han startskallade vid varje dyk-upp - det måste vi jobba bort redan nu! Det blir snabbt en ful vana. Bertil var nog också lite ivrig idag, för han släppte iväg hunden på nästa skick innan vi hann med någon dyk-upp. Döm om vår förvåning när hunden rusade spikrakt ut i full fart! Här belönade Marianne med bus och lek medan husse tog sig framåt och utåt en bit, därefter fick de öva inkallning. Ett första steg på markeringsövningen, eftersom Kasper tar leksaken med sig. Men jag kan inte låta bli att fundera på om inte skallmarkering skulle vara något för Kasper, så lätt som han har att komma till skall, även ute hos figuranten (skällandet har alltså inte bara nackdelar!).

En bra start på markeringsövningarna! Kasper tar leksaken med sig till husse.

Vi gjorde ett skick till med Kasper som blev lika lyckat, dock med dyk-upp den här gången, därefter bröt vi.

Gott med fika, men fy fasen så kallt om fingrarna!!
Karin, Kasper och Bertil.

Zingo och Marianne. Hur skulle en såpass liten hund klara all den djupa snön?

Zingo var nästa hund. Marianne valde att skicka åt andra hållet först och ta älgtornet som nummer två. Jag såg tyvärr inte så mycket eftersom jag figgade i tornet, däremot hörde jag hur han letade! Vi har diskuterat om det är dags att prova utan dyk-upp då och då, men eftersom han fortfarande har stora tendenser att leta spår, så valde vi att fortsätta med dyk-upperna en tid till.

Marianne riktar Zingo mot dyk-uppen...

...här har han redan kommit tillbaka och förbereder sig för påvis.

Långt in under granarna låg Bertil och tryckte med gottorna!

"Höga" figuranter är relativt nytt för Zingo, vilket gjorde att han först inte registrerade dyk-uppen. Han tittade rakt framför sig, där den brukar komma ;-)  Jag fick ta till ett litet smackande med tungan för att få honom att höja blicken, och det räckte.

Karin i älgtornet släpper ner rullen till Zingo.

När han hittat mig fick jag order om att släppa ner lösrullen (jag kunde ju inte själv se om han hittat eller ej) och han tog den, men släppte den sedan direkt och fortsatte att leta runt. "Vadå lösrulle - jag har ju inte varit framme hos figgen ännu!" verkade det som om han tänkte. Marianne fick gå fram och peka på lösrullen i snön, och då tog han den och så sprang de tillbaka till stigen för att göra påvis. Det gör han helt kanon, trots att det är såpass nytt för honom - och helt utan ljudhjälp från figgen.

"Aj, vad han bits!!!"

Länge, länge fick hundarna avnjuta belöningen hos figuranterna idag!

Vi gjorde bara ett skick till, tyvärr fick han upp spåret här. Marianne lyckades bryta honom (bra gjort!) och skicka om honom, men han envisades med att dra däråt i alla fall, dock utan att hålla nosen till backen den här gången... Om vi provar att valla bättre nästa gång, ska vi se om vi inte kan få lite resultat när det gäller spårandet!

Bilden ovan och nedan: Skolexempel på ett trevligt påvis!

Marianne tog det lite försiktigt vid påvisen idag - i alla fall sa hon att hon skulle göra det!

Marianne tog det lite försiktig vid påvisen idag - med rätta! Har man problem med lederna, behöver man ju inte utsätta sig för värsta maratonloppet över stock och sten (eller i djupsnö för all del), men det var ingenting som verkade bekomma Zingo. Han var mycket målmedveten ut till den väntande belöningen.

Anders skickar iväg Meila...

...som mer än en gång ifrågasatte riktningen idag.

Anders var lite orolig för att löpet skulle påverka Meila, hon var lite låg som han sa. Men hon är ju belgare, så hon körde fyra skick ändå! Det sista var väl inte med samma energi och entusiasm som de första, men hon gjorde det i alla fall.

Även här fick vi se en hel del spårbeteende! Särskilt på sista, där jag låg figurant, där tog hon spåret hela vägen från start... Vi kör inga dyk-upper alls på Meila, eftersom hon ska bli räddningshund. Därför kommer rakheten i skicket i andra hand, och sökbeteendet i första hand. Det ställer lite krav på Anders att planera skicken utifrån hur vinden ligger, men det var inga problem idag, för det blåste ganska friskt stundtals (och så hade vi snöflingorna att vägleda vindriktningen med).

Karin belönar Meila efter påviset.

Extra omsorg la vi ner vid belöningen efter påvisen. Vi är alldeles för snabba med att belöna hundarna när de hittar oss! Idag jobbade vi med att försöka belöna fem gånger så länge - det ska verkligen vara värdefullt för hunden att hitta en människa.

Meila på väg in med lösrullen.

Påvisen efter en stor och stark hund kan bli lite riskabla...
Här gäller det att se upp med var man sätter fötterna!

Av någon anledning stannade Anders kvar där han skickade ut Meila, så att hon sprang tillbaka samma väg som hon sprang ut. Han tyckte inte att det var så noga med framslagen eftersom de inte använder det i räddningen, och "Meila kommer ju ändå alltid till mig där jag står", som han sa. Men när jag frågade honom om han aldrig någonsin har tänkt sig att tävla i sök, så ändrade han sig...

Som jag förklarade ute i skogen, framslagsbeteendet gör söket mycket effektivare då hunden söker av en yta på vägen ut och en annan på vägen in. Det är väldigt vanligt att hunden väljer att ta sitt eget spår tillbaka, det kanske är bekvämt, vad vet jag? Och det leder till ett ineffektivt sök där vi måste skicka hunden tätare (=dubbelt så många gånger) och hunden tröttar ut sig på allt spring. Därför bör man redan från början pränta in framslagsbeteendet i hundens hjärna.

Meila söker.

Sen hände det som inte får hända. Efter avslutade övningar, gick vi ut för att plocka in snitslarna, som vi den här gången endast hade hängt i hörnen (ibland hänger vi hela vägen i rutans ytterkanter, men nu kunde vi ju följa ytterkanten med hjälp av spåren i snön). Det här hade Bertil glömt bort, och gav sig iväg för att hämta snitslar. När han kom fram till ett kärr och lyckats ta sig runt det, tappade han riktningen och plötsligt visste han inte längre åt vilket håll stigen var. Dessutom var det fler som hade varit ute och promenerat i snön visade det sig, så det hjälpte inte att följa fotspår...

Men Bertil hade en walkie-talkie med sig! Jag anropade honom och undrade lite stillsamt: "Bertil, var är du?" och fick ett glatt svar: "Här!" ;-)  Jaha, det var ju inte till mycket hjälp... "Jag ska göra en liten dyk-upp, men jag tror inte att ni kommer att se mig", fortsatte Bertil. Det gjorde vi inte. Vi ropade högt och frågade i walkie-talkien om han hörde oss. Det gjorde han inte. Helt plötsligt får vi ett anrop i walkie-talkien ifrån Bertil: "Nu har Meila hittat mig!". Vad bra, då kan inte Anders vara långt borta. Jo det var han, Anders stod och pratade i mobilen med sin fru...

Räddningshunden Meila hittar vilsen figurant.

När Meila kom tillbaka, sa jag till honom att skicka henne på påvis. Anders såg ut som ett levande frågetecken och när jag förklarat utbrast han "Va! Har Bertil gått vilse!?" Meila stack inte iväg på visa-kommandot. Men när Anders uppmanade henne att hämta Bertil, blev det fart på henne! Anders sprang efter lös hund, och hon väntade faktiskt in honom. Självklart hittade räddningshunden Meila tillbaka till Bertil! Men sen var den stora frågan - skulle Anders hitta tillbaka? Jodå, efter långt om länge och lite rop oss emellan, så dök de upp i skogsbrynet och Meila fick en stor kram av en lättad Bertil. Röd i ansiktet och med andan i halsen utbrister Anders "Häftigt - å få testa ett riktigt räddningssök!!"

Meila är helt klart dagens hjälte!

"TACK, Meila!"

Räddningsteamet Anders och Meila med den upphittade Bertil.