Ja, för den ena efter den andra ringde eller mailade att de av olika anledningar inte kunde komma, så till slut trodde jag att det bara skulle bli Mats och jag. Men så dök Anders Åhman upp (som egentligen skulle ligga och sova inför nattskiftet på jobbet). Sen kom Bertil (som egentligen skulle vara i Tyskland idag) i full karriär så gruset rök runt bilen. Slutligen kom också Marie och Lasse (som skulle varit nere i Sölvesborg och hälsat på Lasses nyfödda barnbarn - grattis Lasse!!).

Regnet hade stått som spön i backen hela förmiddagen, men lagom till vi skulle träffas, bröt solen igenom och lös på oss de fyra timmarna vi tränade. Ganska hygglig vind gjorde att det blev så där precis lagom varmt för sökarbete. Och precis lagom vind för första ekipaget:

Marie går in på stigen och iakttar åt vilket håll Sally får upp vittring. Idag blev
det åt vänster och därmed börjar Marie att skicka henne i den riktningen.

Sally hade magproblem och var inte sig själv idag. Matte hade kokt kycklingfilé för att få det så skonsamt som möjligt, men det märktes på Sally att hon inte mådde bra. Hon hade inte alls den geisten som hon brukar ha. Men hon har så enorm arbetslust, att vi beslutade att hon skulle få göra ett par sökslag ändå, därför att göra ingenting alls stressar också upp magen.

Vi la ut en figurant i vardera hörnet på rutan, 50 meter ut och så fick Sally söka, ta trasan (lösrulle) och sen göra påvis. Det var ett tag sedan, hon sög trasan direkt och målmedvetet, men var lite mer osäker på påvisen. Vi har använt den här rutan förr och på första skicket hade Sally någon minnesbild kvar om ett hustak, som hon cirklade ett par varv runt (trots att det inte låg inom den vallade rutan) innan hon bestämde sig för att söka vidare.

Marie har skickat iväg Sally på sök och på bilden till höger kommer hon in
med trasan - "lösrullen" - vilket betyder att hon funnit en figurant.

Marie tar emot trasan och kopplar Sally för ett påvis.
Tillbakatransport av funnen figurant.

Jag låg som figurant nr 2, och på min sida var det en jättestor rishög som drog till sig Sallys uppmärksamhet. Den var hon framme vid ett par gånger och Marie fick skicka om henne, sen gick hon dit igen på påviset. Sally var inte den enda som var intresserad av rishögen skulle det visa sig...

Marie var nöjd med Sallys insats för dagen. Vi var överens om att hade det varit vi som hade haft magont, hade vi nog valt att ligga hemma i sängen istället för att springa runt i skogen och söka efter folk! Så satte hon sig också och lättade på trycket på ett av skicken. Stackars lilla gumman...

Toya fick låna Noels tjänstetecken idag.

Toya körde vindmarkeringar idag. Vi hade en gynnsam vind och la ut en figurant på motvindssidan. Mats gick med henne kopplad och det tog inte lång stund innan hon klart och tydligt markerade att hon fångat upp figgens vittring. Husse kopplade loss och Toya drog iväg och fick belöning direkt (hittaövning).

Mats inväntar en indikation på att Toya har fångat upp vittring av
figurant innan han släpper iväg henne på sökuppdrag.

Toya söker.

Vi ville köra en till, men det ville inte husse. Han kapitulerade dock för grupptrycket, så vi skickade iväg honom och hunden medan vi flyttade fram figuranten. Helt plötsligt hör vi i radion: "Släpp inte hunden, släpp inte hunden! Här kommer ett rådjur - det springer åt ert håll!!" Och mycket riktigt, en kort stund senare studsade det över stigen en bit längre fram och försvann.

Ett rådjur skuttar över stigen vår...

Toya drar - det luktar rådjur!!!

Snygg och tydlig vindmarkering - men kan vi vara säkra på
att det inte är rådjuret hon vädrar efter?

Efter att ha sprungit några varv, hittade hon slutligen Lasse, som satt
gömd mitt i rådjursstråket. Ja - akta fingrarna!! ;-)

Så här i efterhand kan man ju tänka att vi borde flyttat figuranten ännu längre ner längs stigen. Som det blev nu var det väldigt svårt att avgöra om det var figgens eller rådjurets vittring som Toya markerade... Jaja, lätt att vara efterklok! Mats kopplade loss och hon drog en vända, kom tillbaka och blev uppkopplad. Nytt försök, nu gick hon rakt ut, stannade och åt på någonting (troligtvis precis där rådjuret sprungit). Inkallning, nytt försök. NU gick hon ända fram till figgen.

Mats vill inte att figgen ska "kladda" för mycket på hunden.
Vi andra protesterar. Det blev lite diskussioner...

Meila hade korn på rådjuret redan från start. Anders kom fram till stigen med okopplad hund och vips så stack Meila... Först åt höger, sen över stigen och iväg åt vänster - fortfarande utanför rutan. Anders försökte kalla in, men då fick hon första figgen i nosen och stack dit. För sent... Hon tog lösrullen och kom i full fart. Egentligen skulle hon inte fått utdelning där. Men det är svårt - belgare är ju ganska snabba som bekant! ;-)

Innan vi ens hade startat med första skicket, hade Meila stuckit iväg och
hittat figurant. Här kommer hon in med rullen och sticker iväg igen på påvis.

När Meila tappar lösrullen, vänder hon i luften!
Hon vet att hon inte får komma in till husse utan den...

Anders har verkligen fått in avlämnandet bra. För inte så länge sen retades Meila och sa "du kan inte ta den!", men nu är hon väldigt mån om att få den med sig in till husse. T o m när hon tappade den halvvägs in, tvärvände hon och letade energiskt tills hon hittade den. Bra jobbat, husse! Påviset går som hejsan och idag höll Anders händerna stilla - inget pekande om riktningen. Och som vi såg, så behövdes det inte heller.

Tillbaka på stigen för nytt skick. Meila hittade inte, hon gick inte ända ut på djupet utan drog en bra bit framåt i rutan (och undersökte rishögen som Sally fastnade vid!). När hon kom styrde husse in henne i skogen igen och Meila vände i 90 graders vinkel utåt. Men höll inte rakheten ända ut, utan vek av igen. Satte full fart mot husse, men passerade och stack ut på motvindssidan och plockade den figuranten istället, utan att ha fått dirigering däråt.

Vi diskuterade fram och tillbaka på stigen angående tydligheten i skicken, att husse kanske ska ta in hunden, ta ett djupt andetag och lugnt och framförallt tydligt visa hunden riktningen inför varje skick. Vi kom fram till att så som Anders skickade ut henne när hon kom i full fart fungerar bra, då utnyttjar han farten så att säga. Men när hon bara stack rakt över stigen och tog nästa figge utan att ha jobbat färdigt föregående och dessutom utan husses klartecken - det var mindre lyckat. Men som jag sa: det gäller att hitta en balansgång här, så att vi inte tar bort arbetsglädjen och det driv som hon besitter idag.

Anders och Meila på påvis igen. Idag kom husse ihåg att inte peka - bra!

Intransport av sista funna figgen - Bertil.

Vi flyttade fram figurant nr 2 och behandlade det "misslyckade" sökslaget som ett tomslag. Slutligen hittade hon figuranten och fick sin rulle och medföljande påvis och belöning. Idag fick vi verkligen se prov på det som är så rastypiskt hos belgisk vallhund, nämligen att tanke och handling är ett. Här hann vi inte reagera i ett flertal situationer innan det var för sent... ;-)

Påklädnad av Kim - ååååh så gott!!!

Kim hade fått en noggrannt utarbetad övning bestående av en markeringsövning på stigen för att fräscha upp minnet lite, med påvis efteråt. Därefter ett tomslag åt höger (hans första planerade!) med en figurant direkt efter på andra sidan stigen (5 m ut) laddad med goa mackor = jackpot.

Därefter var tanken att skicka ut honom på samma ställe igen, för att söka av området utanför figuranten. Där la vi ut en på djupet (medan Kim mumsade mackor) för markering och påvis. På andra sidan stigen klättrade figgen upp i ett träd ca 10-15 meter ut för markering och påvis. Sista skicket gick 50 meter ut och avslutades med att hela sökgänget satte sig och fikade tillsammans i solen = stor jackpot!

Kim rivstartar på markeringsövningen!

Här har han kommit tillbaka med rullen, som matte stoppar i fickan inför
påviset. Markeringen kom han ihåg, men det var värre med påviset,
där fick han fundera några sekunder innan han stack iväg...

Hur blev det här i verkligheten då? Kim gjorde en utomordentlig markering och påvis på markeringsövningen. Stack rakt och fint ut på tomslaget i halvfart galopp (som var i medvind), men vände framåt efter 35-40 meter, han gick alltså inte ända ut. Det får jag fundera på hur jag ska få till framigenom. Fick jättemycket beröm och kom som ett skott ut på stigen. Där riktade jag bara honom och gjorde ett kortstopp. Han fick syn på figuranten (det gör ingenting, vi har ju jobbat med dyk-upper, så det blev som en dyk-upp) och fick till sin stora glädje smaka på en macka med pepparsalami och gurka.

Karin har skickat Kim på hans livs första (planerade) tomslag.

Jag kom efter och så transporterade vi ut figuranten till stigen. Kim var lös, det gick bra. Men att gå ut på samma ställe igen?!? Kim fastnade (precis som jag hade förutspått) vid samma gömställe där han nyss ätit macka. Tog in honom för nytt skick och trodde att han var klar med det gömmet nu, men det var han inte. Vi gick fram och gjorde ett nytt skick därifrån, men nu var det som om Kim inte riktigt trodde på mig. Vi fick ta till en liten ljud-dykupp från figuranten. Då blev det lite mer fart på honom!

Marie påpekade lite försiktigt att han inte gick rakt - nä, jag har släppt på de kraven för stunden för att få lite mer arbetsglädje i Kim. Med så många dyk-upper som vi har drillat rakhet med, så har vi en bra grund att falla tillbaka på när motivationen är på topp igen.

"Nähä, här vill jag inte gå - det luktar pyton!!"
Kim hade lite ont av andra hundars kissefläckar längs med stigen.

Lite problem fick vi vid påviset, då första figuranten (med mackan) följde med för att fotografera. Kim gick till honom ett par gånger och tiggde mera smörgås. Jag hade inte en aning om var figuranten låg, och det var bra, för på det viset kunde jag ju inte hjälpa honom. Han fick lösa det själv och det gjorde han också när han väl konstaterat att det inte fanns något mer att hämta hos fotografen.

Kim söker i halvtempo idag, men med mer vilja än någonsin.

Vi gick ut till stigen och figuranten fortsatte framåt till nästa gömställe. Nu var det dags för trädet. Skickade ut Kim, som drog iväg snett framåt i rutan - till den numera berömda rishögen! Där cirklade han runt en stund och brydde sig inte om att jag kallade.

Nytt skick, nu blev det desto rakare och han fångade snart upp vittringen men hade lite svårare att lokalisera figuranten. Bertil skuttade efter, vig som en gasell, med kameran i högsta hugg. Till min stora glädje fortsatte Kim att arbeta ut varifrån figgens vittring kom efter att bara helt kort ha konstaterat att det var Bertil som kom och inget livsfarligt, och efter ett par varv runt trädet hade han ringat in figgen! Men när han fick lösrullen släppt ner till sig, sprang han till Bertil med den istället för till mig, och satte sig så fint framför fötterna på honom... ;-)

"Hallå där - vad gör du där uppe?!? Ge hit rullen!!!"
Anders fick ställa upp som trädkramare idag :-)

Kim letar gärna upp den här figgen...

...för Anders Åhman är en av hans absoluta favoriter!

Jaja, slutligen kom han till mig och vi gjorde påvis. Så var det då dags för sista skicket. Nu började Kim bli lite trött. Vi har aldrig kört så här många sökslag tidigare. Men vi fortsatte. Det väntade ju en jackpot här på slutet! Ställde upp och skickade iväg honom. Han gick iväg lite tveksamt. Fick ett stopp (nu var vi mitt i rådjursstråket) där han nosade runt och sen lyfte på benet. Därefter stod han en stund och tittade på oss på stigen (räknade han oss!?) innan han fortsatte ut i rutan - till min stora glädje! Det hade han inte gjort för ett par månader sen :-)

Kim försvann, men kom tillbaka efter en stund. Över radion fick vi veta att han varit ända ute vid rutans kant, men för långt från figuranten för att hitta honom. Det blev med andra ord ett tomslag till. Flyttade fram och skickade igen. Även här fick vi ett stopp ca 10 meter ut där Kim stod en stund och funderade innan han fortsatte utåt. Nu gick han rakt på figgen och fick sin stora belöning: hela sökgänget samlades runt omkring och satte sig att fika. Och Kim fick smaka överallt!! Mackan med räkost ratade han, men Goudaosten tyckte han mycket om, likaså kokt kycklingfilé, köttbullar och korv.

Mysigt avslut på ansträngande arbete.

Karin och Marie njuter av solen i skogsgläntan.

Kasper fick också starta med en markeringsövning med figuranten halvt om halvt synlig ute i rutan, detta för att se om han skulle skälla på en figurant som ligger ner. Vi har tidigare bara haft stående och sittande figgar. Visst gjorde han det! Och som han skäller - taktfast och starkt med jämn ton hela tiden.

Vi la ut två figgar, en på vardera sidan om stigen, inte alltför gömda. Huvudsaken är att han markerar på ett bra sätt just nu. Först var han ända framme och klättrade upp på figgen och lyckades få fatt i sin leksak (inte bra!), men Anders lyckades ta tillbaka den och invänta skall. På andra sidan skrapade han helt lätt med tassen tre gånger innan han backade och började skälla.

Marie fick en kamera i näven...

...hur fungerar det här nu då?

Vi flyttade fram figuranterna och gjorde två skick till. Den här gången rörde han ingen av figgarna, utan stod en meter ifrån och skällde!! Mycket, mycket bra för att vara första gången med liggande figgar. Nu måste vi bara jobba ut lite mer avstånd, han står fortfarande lite för nära när han skäller. Det ska vi fokusera på de närmaste gångerna vi träffas. Vi ska också prova och se vad han gör när figuranten är så pass gömd att han inte kan komma åt den - kommer han att börja skälla direkt eller försöka ta sig in till figgen?

Inte lätt med främmande kamera - det blev en bild i alla fall!

Extra kul att se är hur målmedveten och modig Kasper har blivit. Det var som Bertil sa "och jag som var orolig vad det skulle bli av den här hunden..."  Det har verkligen blivit tåga i honom! Tänk vad lite sökträning kan göra underverk :-)

Lasse riktar in Noel och skickar iväg honom på sök.

Noel kom med en skadad tass som husse var lite orolig över, men den såg vi inga symptom från idag! För att göra det lite roligare för Noel, som inte hade så där jättehög motivation sist, bestämde vi oss för att leka som belöning efter påvisen. Och leka mycket och länge! Noel är jätterolig att kampa och busa med, han går in för det med liv och lust.

Precis som Sally, gick han och kollade av hustaket på första skicket, innan han koncentrerade sig på att söka i rutan. Jag var figurant och när han kom och tog tag i trasan, höll jag emot lite för att få igång lite jävlar-anamma i honom. När jag släppte stack han direkt tillbaka till Lasse. Men påviset kom han inte ihåg! Därför blev det på figurant nr 2 så att husse ropade "var är du?" och figgen fick svara "här är jag!" för att påminna Noel lite...

Noel kommer med trasan i full galopp - dags för påvis!

Både Noel och jag gick in för leken med liv och lust. Jag blev riktigt andfådd! Det var så roligt så att Noel på andra sidan stigen tyckte att Bertil skulle börja leka med honom på en gång, utan att först ta vägen om husse... Han tog trasan och uppmanade till lek, fick inget gensvar, sprang några meter mot stigen, vände och stack ut till figgen igen ;-)  Det kommer inte att dröja många gånger innan han lär sig att han inte får någon lek förrän han har hämtat husse.

Jag är helt övertygad om att den här belöningsformen är den bästa för Noel och efter några gånger med den, så kommer han att ha motivationen på topp - då kommer han inte att ha tid med några kisserier!

Dags att plocka in snitslarna - då får gamla Tintin hjälpa till igen.
Pudel till trots, han fungerar som vår "vallhund" när vi vallar av rutan ;-)

Lasse Savolainen - trendsättare!