Sara Johansson och Janne Svensson från Falkenbergs Brukshundklubb kom och visade oss hur det går till på tävling ikväll. Båda två tävlar i högre klass med varsin belgare och i den klassen söker hunden av en ruta som är 200 meter lång med tre figuranter (varav en dold). Det blir med andra ord en hel del tomslag!

Janne och Nikita från Falkenberg visar hur det går till på tävling.

Mycket intressant att se var att Saras hund markerar med rulle och Jannes med skall, vi fick alltså båda varianterna på ett bräde här! Och därmed har de som inte orkade upp för sök-DM:et i april, fått chansen att se hur det går till på tävling ;-)  Det var bättre så här, för här kunde vi ställa frågor samtidigt. Bertil har videofilmat alltihopa, så ni som jobbade ikväll har chansen att se det vid ett senare tillfälle!

Observera hur långt fram Nikita står när Janne skickar iväg henne.

Janne visar hur han har tränat in skallmarkeringen på sig själv.

Bästa belöningen - en Kongboll!

Därefter körde vi igenom våra egna hundar helt kort, vi var många och det började bli sent... Stort tack till våra två falkenbergare som stannade hela kvällen och hjälpte oss och gav oss träningstips och goda råd! Jag tror att vi allihop fick en hel del aha-upplevelser - det fick i alla fall jag :-)

Lasse och Noel förbereder sig.

Noel körde två skick med markering och påvis, varav en figurant (jag!) satt uppe i ett träd. Noel tog sin favorittrasa som lösrulle och tanken var att husse skulle ta den med sig ut igen till figgen, så att denne kunde busa lite med Noel. Men husse tappade trasan på vägen... I det här fallet gjorde det inte så mycket, för Noel nöjde sig mer än väl med kycklingfilé istället!

Lasse ska tänka på att vid påvisen inte skicka ut hunden med hand- och kroppsrörelse! Vid påviset är det hunden som ska visa, inte husse. Vi la in ett "här är jag!" från figgen för att få lite drag och det fungerade bra.

Lasse och Noel in action!

"Vad gör dom där borta på stigen?!?"

Full fart till husse med trasan!

Tydlig vindmarkering som vanligt ifrån Toya.

Toya och Mats gjorde två hitta-övningar med vindmarkering (mycket tydliga sådana) från stigen. Jag fick klättra upp i trädet igen ;-)  Det är första gången Toya upplever en "hög" figurant och det var mycket intressant att se hur hon arbetade.

Uppifrån där jag satt hade jag fin utsikt över halva rutan och såg hur Toya sökte ända ut på djupet, gjorde ett stort framslag, men istället för att springa tillbaka till husse på stigen, vände hon ut i rutan igen och bokstavligt talat ringade in mig! Först stora cirklar runt trädet, sedan mindre och mindre tills hon hade lokaliserat mig. Väl framme försökte hon klättra upp i trädet!

Andra skicket gick på samma sida för att vinden skulle passa. Vi hade en härligt solig kväll med lite lagom vind.

Ser ni mig uppe i trädet? Toya står nedanför och försöker ta sig upp...

Kasper fick specialträning i skallmarkering av "experten" Janne.

Kasper och Bertil övade skallmarkeringar ute på parkeringen med assistans av Janne, samtidigt som Toya körde sitt sök. Därefter la vi in ett par markeringsövningar på figuranter i sökrutan, som var placerade ganska nära stigen och inte särskilt svårt gömda. Janne har en idé om att figgen ska vara passiv och låta hunden skalla ända tills husse kommer fram, då belönar figgen genom att kasta iväg leksaken till hunden, varpå föraren leker med hunden - alltså inte figuranten.

Bertil i rollen som Helgonet!!  ;-)

Det här är intressant, för det går stick i stäv med det som "alla andra" säger - att föraren ska vara passiv och figuranten ska bygga upp ett figurantintresse. Men för en otillgänglig hund som tycker det är jobbigt med kontakten med främmande (som t ex Kim) eller för en hund som är lite osäker (som t ex Kasper), varför ska man utsätta den för det? Som Janne sa: Det är tillräcklig belastning för hunden att ge sig ut själv och söka upp en människa i skogen. Då bör istället föraren vara den som finns där och stöttar - och belönar. I förlängningen leder ju det även till att skallmarkören, som då aldrig har lekt med figuranten - aldrig kommer att "ge sig på" denne heller i sin iver att få igång leken. För leken, den bjuder husse på!

Janne och Sara från Falkenberg diskuterar skallmarkering med Kasper och Bertil.

Zingo och Marianne koncentrerade dagens övningar på avlämnandet av lösrullen. Tidigare har de jobbat med framslagsträning i "jojo-form" och då har avlämnandet blivit lite si och så... Här lägger vi fokus på en sak i taget. Nu har stunden kommit till att höja kraven även på avlämnandet.

Fyra skick på närliggande figuranter där Zingo hämtar sin rulle och får belöning av matte på stigen för ett fint avlämnande. Marianne kände sig lite stressad för hon skulle hem och ta in hästarna, och tyckte att Zingos sökpass blev lite hafsigt, men det var inget som vi andra märkte något av.

Marianne och Zingo fokuserade dagens övningar på avlämnandet av lösrullen.

Stort plus blev det för att Zingo sökte upp matte och lämnade rullen, tidigare har han lämnat den till den som har stått närmst på stigen... ;-)  Minus till att han ett par gånger spottade ut rullen alldeles för tidigt. Men det berodde nog till största delen på matte som blev så glad när han kom att hon tog emot honom med stora famnen. Det här kom hon på själv: "Just det, tidigare har jag varit helt passiv och knappt tittat på honom. Det har varit enda sättet att få honom att komma ända in med rullen!"  Något att tänka på till nästa gång?

Kim ville inte söka idag och Janne undrade hur matte lärt in söket. Karin förklarar.

Kim gick 11 sökslag förra träningspasset, mer än han någonsin gjort tidigare och han har varit trött sedan dess ;-)  Precis som jag misstänkte var inte motivationen den högsta idag, den låg snarare närmare minus... Och stressnivån var skyhög efter att ha suttit och väntat så här länge. Ingen bra kombination.

Tanken var att ge honom en jackpot-belöning efter första hittandet, markering och påvis och sen bryta där, för att få upp motivationen igen. Vår figge låg helt dold i en dynbox 50 meter ut. Kim traskade iväg i sakta mak och fastnade i en gammal lega. Skickade om med samma resultat. Jag fick gå ut och förbi den legan och skicka om honom därifrån och då gick han iväg i alla fall med dubbla tempot ;-)  Och rakt.

Efter ett par omskick flyttade vi oss förbi den gamla legan och då
gick det bättre. Här är vi på väg ut på påvis.

Kim tyckte väldigt mycket om Sara - trots att hon är en främmande figurant.

I dynboxen låg Sara. Jag blev positivt överraskad när hon berättade att Kim hade kört in hela huvudet i den lilla springan hon hade öppnat för att kunna få ut rullen - hon är ju trots allt en helt främmande person för Kim! Han tappade rullen på vägen in, inte likt honom, men vi gjorde påvis ändå.

För att få ett bra avslut, körde vi ett skick till. Lite närmre och med dyk-upp
som Janne här arrangerar via walkietalkien.

Janne ville att vi skulle göra ett skick till för att få ett bra avslut. Han placerade ut Sara ca 12 meter ut inne i en gran, arrangerade en dyk-upp och sedan ett "här är jag!" vid påviset. Kim gick som ett spjut. Gouda-ost ska vi ha som belöning fler gånger!!! Här har vi ett ekipage där matte vill mycket mer än vad hunden vill... Då gäller det att hitta vad som motiverar upp lilla vovven.

Gott med Gouda-ost!!!

Stighållaren Sara!

Meila sist ut, nu var klockan halvtio. Tur att det är röd dag imorgon!! Även hon fick två figuranter, den ena i dynboxen och den andra högt uppe på en hög sten. Det blev främmande människa även för henne, för nu ville Janne figga. Jösses vilket spring i benen Meila hade idag! Husse hade inte en chans att få stopp på henne - eller försökte han? Meila sprang i full fart ut och in, i stora cirklar, över stigen och sökte på båda sidor...

Mycket spring i benen på Meila idag.

Till slut beordrade Sara att husse skulle plocka in hunden och samla ihop henne inför nästa skick. Nu gick det lite bättre och hon hittade båda figuranterna och gjorde snygga påvis.

Till slut lyckas husse samla ihop hunden lite...

...då hittar hon både Lasse i dynboxen...

...och Janne högt uppe på stenen.

Anders får nog tänka om lite, han sätter idag högre värde på att hunden söker än på åtlydnaden. Men idag undrar jag om Meila verkligen sökte där hon rusade runt. Hon hade varit runt stenen flera gånger enligt Janne utan att hitta honom. Kanske dags att få in lite systematik i söket? Hade Anders verkligen någon aning om vilka områden som var avsökta och vilka som inte var det? Mycket viktigt när han kör räddning sedan. För att avsluta med någon positivt: Meila har en enorm arbetslust och kapacitet! Det är mycket roligt att se henne jobba, när hon gör det snyggt.

Många tusen tack till Sara och Janne som ägnade hela måndagkvällen åt oss och våra hundar och gav oss ovärderliga tips i vår strävan - det här gör vi gärna om! :-)

Krångligt att ta sig upp - ännu värre att komma ner igen!