Det läger som vi planerat i snart ett års tid, nu äntligen blev det av! Och vilket läger det blev sen - världens goaste instruktör, vacker natur med bra rutor och många utmärkta gömmen, utsökt god mat, pigga, arbetsvilliga hundar och hussar/mattar och vilket väder, man kunde tro att det blivit sommar igen :-)  Precis allting klaffade!

Vår instruktör Gunnel Hallström, hitbjuden från Tungelsta utanför Stockholm, och hennes sambo Micke fann sig snabbt tillrätta både i torpet i Öströö bokskogar och med oss i gänget. Det kändes som om vi alltid tränat tillsammans. Gunnel hade sina tre långhåriga collies med sig och vad kunde passa bättre än en colliemänniska i vårt colliedominerade sökgäng?!? ;-)

Gunnel har tävlat fram tre collies till elitklass, en i spår och två i sök (en skall- och en rullmarkör). Hon har även ett SM-guld och ett SM-brons på collie-SM. Den metod som Gunnel presenterade för oss är framtagen av ett flertal sökhundförare som alla har meriter från SM, bl a Gunnel Boström (mest känd med sin border collie Chillevippen).

Gunnel Hallström >

Gunnel och Micke bilade ner från Stockholm.

Med en så stor bil, kan varje hund få sin egen kupé!

Denna höstkväll var lika ljum som en sommardag, så vi satt ute och hade teori.

Nedan följer lite minnesanteckningar om träningsmetoden från fredagkvällens teoripass:

SÖKINLÄRNING I KOPPEL - "FAVORITEN"

Många av de problem som uppstår i söket, t ex att hunden inte går ut när den är trött för att den är van att få vinden till hjälp, eller att den stannar några meter ut i rutan för att den är van att få hjälp av en dyk-upp (syn eller ljud), kan undvikas genom att lära hunden att lämna stigen och själv söka upp vittringen i vinden ute i rutan. Lusten att söka ska hela tiden komma inifrån hunden, och då behövs inga draghjälper i form av vind eller synintryck.

Marianne kryper fram ur sin dolda lega. Kompostnät klätt med löv
visade sig bli ypperliga dolda legor!

Alltid dolda figuranter
Rent praktiskt går man så tillväga att man, precis som vanligt, vallar av en sökbana. Skillnaden ligger i att man alltid (så långt möjligt) placerar figuranterna på 50 meters djup och att man har dem helt dolda. Hunden ska inte kunna se figuranten ens om den står på den. Det är en mycket viktig del i träningen. Den ska hitta med nosens hjälp, inte med synen.

Inger som Skogsmulle ;-)
Ett kamouflagefärgat tyg fungerade också bra.

Kim får vänja sig vid startritualen - att sitta och vänta
medan matte får reda på var hörnsnitslarna sitter.

Startritual
Innan start genomgår hund och förare en liten ritual där hunden lämnas lös eller uppbunden medan föraren går fram till "tävlingsledaren" och får rutans hörnsnitslar utpekade för sig (precis som på tävling). Denna ritual förbereder hunden på vad som komma skall och bör införas redan från start.

Anders och Meila ger sig av på första sökslaget i koppel.
Gunnel följer med bakom för att instruera vid behov.

Första övningen
Hunden tas fram till startpunkten och tillsammans går föraren med hunden kopplad ut i sökrutan i ett tänkt sökslag 50 meter ut, rundar figurantgömmet (som måste vara tydligt uppmärkt så att föraren vet exakt var det är), gör ett framslag och vänder tillbaka mot stigen. Här är det föraren som bestämmer riktning och tempo, man bör inte springa, men gå med bestämda steg rakt utåt och inte följa efter hunden som gärna snirklar sig fram. Håll i bakhuvudet att det är framtidens sökslag som du präntar in i hunden.

Eftersom det är hunden som ska arbeta, ska föraren vara TYST. Inget "kom så går vi" eller "är där nån?" - jättesvårt! Men ack så viktigt. Man kan säga ett uppmuntrande "braa" när hunden markerar vittring men inget mer.

Toya har fått vittring på figuranten och markerar genom att ställa upp sig
i "rätt" riktning och visa att hon vill fram och utforska doftkällan.

Under hela promenaden ska föraren vara uppmärksam på hundens beteende. Den kommer att börja vädra i vinden ("vinda") och registrera vittringen från figuranten. Beroende på hur vinden ligger, kan man få en vindmarkering antingen innan man kommit ända fram (vid motvind), eller vid sidan om (vid sidvind) eller på "baksidan" om figgen (vid medvind). Man kan också få markeringen på väg tillbaka mot stigen.

Krysset visar var man kan förvänta sig en markering vid olika vindförhållanden.
Den röda punkten symboliserar vittringskällan - figuranten.

Skilj på vinda och markera
Skilj på vindandet som uppstår när hunden får vittring men inte lokaliserat figgen och på vindmarkeringen där hunden blir fokuserad mot doftkällan, den vänder hela kroppen däråt. När föraren är säker på att hunden markerat och vill dit och utforska, släpps hunden med kommandot "sök". Första gången släpper man bara taget i kopplet och låter hunden springa fram och undersöka och få sin mysstund hos den funna figuranten. Om hunden inte vindmarkerar på första vändan runt gömmet, går man helt enkelt ett varv till.

Oftast räcker det med en enda sådan övning. Nästa gång går man fram till hunden, kopplar loss och ger handtecken (om man vill använda det) och säger sök. Nu kan man också ge hunden handtecknet utan att säga något, innan man påbörjar promenaden från stigen. Det är där den kommer att få handtecknet i framtiden.

En mycket tydlig markering av Meila, Anders kan knappast missta sig på den.

Samma gömme till alla i gruppen
Hunden har ett fantastiskt luktsinne och kan mycket väl vinda in och markera en tom, tidigare använd lega. För att undvika detta använder man helst samma gömmen till alla hundar i sökgruppen.

Vän av ordning frågar sig då: blir det inte en väldig massa spår ut till gömmet när den ena efter den andra har koppelpromenerat runt med sin hund? Jo, det blir det, men det blir också mycket dofter av iordningställandet av den dolda legan samt av vallningen innan träningen startar. Hunden har ingenting för att spåra, den kommer inte att hitta figuranten genom att spåra, då det är så mycket spår runt omkring. Därför behöver man inte heller korrigera hunden under koppelpromenaden om den försöker spåra. Den kommer på egen hand att upptäcka att det är mycket effektivare att ta vinden till hjälp för att hitta figuranten.

Figurantens väg ut till gömmet
Trots alla spår runt figurantgömmet, bör figgen ändå gå ut i en båge åt motsatta hållet som hund och förare kommer att gå. Man ska inte underskatta hundens spårförmåga, den kan mycket väl urskilja figurantens spår ur mängden om det "vill sig illa". Genom att figgen går in i gömmet från motsatta sidan, minimerar man ytterligare risken att hunden ska finna figurant genom att spåra. Se skiss:

Minimera risken för spår ytterligare genom att figuranten alltid går ut
på motsatta sidan av hundens och förarens tänkta väg ut.

Ytterligare ett krav på gömstället, är att det måste gå att ta sig runt det för förare och hund när de kommer gåendes i koppel. Ibland händer det att man måste ta sig hela vägen runt för att hunden ska få vind, och ibland får man gå mer än ett varv, t ex vid svag vind som gör att hunden inte markerar på första försöket.

Det är figuranternas insats som avgör om hunden kommer att vilja söka
i framtiden eller inte. Här tycker Kim att Lasse blir lite för närgången
och väljer att lämna situationen. I det här fallet var det dock matte som
bad honom att engagera sig lite mer i hunden.

Figurantarbetet A och O
Varför ska hunden bemöda sig om att leta upp en figurant i skogen? Det är ju jobbigt att springa runt i terrängen och det är ansträngande att använda nosen och huvudet... Hunden söker för sin belöning. Figurantarbetet är A och O. Som förare bör man inte bara förklara tydligt hur man vill att hunden ska bli bemött av figgen, utan även visa. Och be gärna figuranten att repetera - då undviks missförstånd!

Om lek är det bästa hunden vet - låt figuranterna leka med den.

Den viktiga belöningen
Hur fungerar hunden? Föraren vet bäst vilken belöning som fungerar bäst. Det kanske är räkost på tub utsmetad i cellofan? Eller kattmat på burk som matas med sked? Kanske belöning av hela gruppen är det bästa? Många, många hundar tycker att det är en riktig höjdare att finna barn ute i skogen. För den försiktiga hunden finns föraren där för att stötta och kan ta över belönandet. Eller varför inte ha en liten kapplöpning med gruppen vid sista påviset?

Godis i olika form brukar vara den mest uppskattade belöning.
Marianne och Sally.

Den reserverade hunden känner sig tryggare när föraren är med.
Föraren kan också ta över belönandet efter en liten stund.

Undvik torrt godis! När hunden sökt några vändor är den flåsig och torr i halsen. Torra foderkulor kan skada slemhinnorna. Hunden kan också sätta i halsen med hosta som följd.

Fördelar med "Favoriten": Hunden lär sig rätt arbetsteknik och blir trygg
Det finns många fördelar med det här sättet att lära in sökarbetet:

• Hunden lär sig att den ska ut i rutan för att leta upp vittringen utan en massa hjälper, man måste inte ha vind från stigen och när hunden aldrig funnit en figge med ögonen så slipper man stoppen och hjälpsökandet
  
  
• Den lite försiktiga hunden får stöttning av föraren ute hos figuranten och man har alla möjligheter att hitta den absolut bästa belöningen för just sin hund eftersom man som förare är med hela tiden
  
  
• Hunden med alldeles för mycket spring i benen kommer att lära sig ett lugnare arbetssätt där den kopplar på nosen redan från start.
  
  
• För valpar och unga hundar är det här en alldeles utomordentlig introduktion till sök, som inte frestar för mycket fysiskt. En valp bör inte behöva gå hela 50 meter innan den kommer fram till figuranten, utan man placerar istället figgen ett tiotal meter ut. För valpen är det inte själva promenerandet som är grejen, utan att få hitta en figurant.

Nackdelar: Det går lite långsammare i början
Gunnel Boström hade just springproblemet på en av sina border collies. Hon introducerade den i koppelsök och när hon kommit så långt att hon kunde släppa hunden på sök från stigen, blev hon förskräckt: hunden travade ut i sakta mak... Den hade helt enkelt lärt sig att man ska söka redan från det att man lämnar mattes sida, och då gick tempot också ner. Men bara till en början. Ju mer rutinerad hunden blir, desto högre kommer tempot att bli, för en smart hund inser snart att det räcker att ta till finsöket när man lokaliserat vittringen från figurant. Poängen är att man får en mycket säker sökhund som sällan missar sina figuranter.

När hunden markerat tar man utan ett ord med sig den tillbaka mot stigen.

Börja backa
När hunden är helt trygg där framme tillsammans med föraren och har fattat att en vindmarkering leder till att den får gå fram och utforska och få sin belöning, först då börjar man att backa tillbaka mot stigen. Så fort hunden markerat, tar man den med sig i riktning mot stigen. Beroende på hund kan man backa allt ifrån 3-30 meter. Men det är viktigt att man bara tar med sig hunden utan att säga något! Hunden kommer förmodligen att vägra backa, för den vill såklart fram till sin figge och sin belöning. Då vet man att man är på rätt väg.

Man ska inte backa så långt att hunden släpper intresset för figuranten. Här gäller det att vara uppmärksam och läsa sin hund. När man backat så långt man vågar, gör man som tidigare: vänder upp hunden mot gömmet, kopplar loss och säger "sök". Om hundens intresse har svalnat, kan det bero på att den fått stå i markeringen för lång stund. Då har den redan "löst" uppgiften och vill ut på nästa sök. Därför är det viktigt att börja backa så fort hunden markerar, innan den hinner klura ut vad det är den markerat eller exakt var figgen är.

Man backar tillbaka i sitt eget spår innan hunden släpps på sök. Enda undan-
taget är väl om man hunnit nästan hela varvet runt och redan är på väg tillbaka.

När kan man börja skicka hunden från stigen?
Efter ett antal repetitioner kan man få följande effekt hos sin hund: så fort den får vind på figgen vänder den självmant tillbaka mot stigen. En riktigt smart hund gör kopplingen "tillbaka mot stigen = jag får söka upp min belöning" väldigt snabbt, för andra tar det längre tid, man kanske aldrig får det beteendet. Ibland kan det gå så fort att man som förare inte ens hinner se markeringen ;-)  Kommer man till detta stadiet, är det bara att börja skicka från stigen. Annars är det bara att fortsätta att traggla tills man anser att hunden borde klara av det. Man kan alltid prova, fungerar det inte, så är det ju bara att backa tillbaka ett steg.

Kan man gå tillbaka och sätta på koppel igen?
Det är inte fel att backa i utbildningen och sätta på koppel igen, t ex om hunden inte går ända ut och därmed inte får figgen. Det blir som ett sätt att korrigera hunden - "går du inte ända ut, så följer jag med och visar dig hur det ska gå till!" Det är också en stor fördel att gå tillbaka till koppelpromenaden vid en riktigt svår lega eller skrämmande gömma.

Gunnel tränar sällan tomslag. Men ibland blir det oplanerade tomslag,
som här, när Meila kommer tillbaka utan att ha hittat figuranten.

Inga tomslag
Gunnel tränar inte mycket tomslag. Hon kan köra med 18 figuranter på en elitbana! Hon avråder också att träna för mycket på tomslag, som tar bort alldeles för mycket av hundens motivation. Ska man inte tävla varenda helg eller sikta på SM, så finns det ingen anledning att träna tomslag. Strax innan man ska ut och tävla första gången, kan man prova att köra några tomslag bara för att se hur hunden beter sig, men i regel får man vid dessa enstaka tillfällen effekten att hunden går upp i motivation och arbetslust istället när den inte hittar sin figurant som den är så van vid.

Man kan jämföra det med klickerträning: först får hunden belöning för varje försök. När vi vill lägga till ytterligare en detalj i beteendet och håller inne med klicket kommer hunden att arbeta hårdare och hårdare för att få sin belöning. Det är så man kommer vidare i ett moment med klickerträning. Och precis som i klickerträning kan man i söket förstöra ett beteende genom att utesluta belöningen helt (dvs med för många tomslag!). Det kallas på fackspråk för "extinction burst" - när ett tidigare belönat beteende inte uppmärksammas, kommer det först att bli intensivare för att slutligen försvinna helt.

Sally får sticka efter en springare på sista skicket.

Öva upp uthålligheten med springare
Om man nu inte kör några tomslag, hur övar man då upp uthålligheten i söket? Förutom att sökhunden behöver ett väl genomtänkt träningsprogram för att förbättra den fysiska konditionen utanför söket, kan man, när hunden är så gott som färdigutbildad sökhund, börja tänja på vad den orkar.

Om hunden t ex börjar bli trött efter fyra skick, kör man ytterligare ett som avslutas med en "springare" (en flyende figurant som hunden får jaga ikapp). Nästa gång orkar hunden fem skick innan den blir trött, då lägger man in springaren på sjätte osv. Nästa träningstillfälle kanske man bara skickar hunden en eller två gånger. Överraskningseffekten är nog den mest positiva. Kör inte slut på hunden vid varje träningspass, då kommer den med största sannolikhet att tröttna på sök.

Sally med lösrulle. Gunnel rekommenderar separat inlärning av markering.

Markeringsövningar separat
Parallellt med sökträningen, som enbart består av hittaövningar med direktbelöning ute hos figuranten, övas markeringar. Här sitter figuranten helt synlig bara några meter bort och hunden lärs att hämta sin rulle eller skälla på ett korrekt sätt. Först när söket är helt klart, tar man in markeringen. Det brukar vara avklarat på några veckor.

Man kan ganska snart byta ut lösrullen mot hundens fasta rulle. Hunden kommer att kolla efter sin belöning uppe hos figgen, sedan leta efter lösrullen på marken för att i sista steget ta sin egen rulle. Eftersom hunden är så gott som färdigutbildad i söket när markeringen läggs in, och man tränar mest på figgar och få tomslag, så får man inga problem med blindmarkeringar. Om man däremot börjar pressa ut hunden på många tomslag, så finns alltid risken för att den ska blinda.