Tidig lördagmorgon - vi samlas i sökskogen för att testa det vi fått höra om igårkväll.

Det var ett laddat gäng som samlades i bokskogen tidigt lördag morgon för att få prova på den här nya metoden som vi fått höra om under fredagkvällens mysiga samvaro. Några valde att prova den direkt, andra körde ett eller två skick "som vanligt" först och en del har kommit så långt att Gunnel ansåg att det inte fanns någon anledning att gå tillbaka i inlärningen med en ny metod.

Marie och Sally

Sally fick starta först, eftersom Marie var orolig att hon skulle jaga upp sig alldeles för mycket om hon fick sitta och vänta. Hon har varit svårt sjuk under våren/sommaren och har tämligen nyligen genomgått en operation och tål inte att jaga upp sig för mycket. Hon har inte hunnit hämta sig helt ännu, så Marie valde att ta det lite försiktigt.

De körde som vanligt, dels för att Sally kommit så långt, dels för att Marie har problem att röra sig i terrängen, vilket visade sig helt OK. Sally gick kanonfint: långt ut och fina framslag. Konstigt nog så kom hon tillbaka utan att ha funnit figuranten. Marie skickade ut henne igen, och nu var hon borta riktigt länge, men återigen kom hon tillbaka tomhänt. Det visade sig att figgen missförstått var han skulle gömma sig, och låg i mitten av rutan istället... Inte konstigt att Sally inte hittade någon!

På andra sidan låg figgen där den skulle och Sally gjorde en tjusig markering och ett trevligt påvis. Men det syntes att hon redan nu mattats rejält. Trots att hon inte kommit i form efter sjukdomen, går hon ändå ut, snurrar en del, men jobbar hela tiden med vinden och hittar till slut.

Sally kommer in med trasan som talar om för Marie att hon funnit figurant.
Framigenom vill Gunnel att hon byter ut trasan mot riktiga lösrullar.

Framgent vill Gunnel att Marie byter ut trasorna till riktiga lösrullar, så att det blir så likt den fasta rullen som möjligt, och när Sally väl kommer i form igen kan man börja tänja på gränserna med fler skick när hon är trött, t ex genom att ha en sista figurant som flyr. När man börjar med nya rullar bör figuranten ligga nära så att Marie kan belöna snabbt.

Mats och Toya, som redan börjat jobba med vinden!

Toya startade direkt med koppelsök. Mats var riktigt motiverad att testa den här nya metoden och körde fyra stycken direkt. På första kom de lite för nära figuranten, så Toya ställde sig uppe på Bertil... Hon blev nog lika förvånad som husse!

Det är viktigt att föraren vet var figgen är. Gunnel pekar ut riktningen för Mats.

Toya jobbar fint med vinden och visar bra markeringar. Allt låg på plats, intresset på topp. Det ser jättefint ut. Tredje legan var lite bökig terräng, vilket orsakade mest besvär för husse. På fjärde provade de att backa och det gick jättebra. Toya blir glad av den belöning hon får, det ser ut att hållas på en lagom nivå och ser trevligt ut.

Mats och Toya på koppelpromenad - där ute nånstans finns en dold figurant!

Framigenom kan Mats backa med henne ännu längre innan han släpper henne på sök, för hon snappade redan på andra skicket idag. De kan nog också öka avståndet ganska snabbt.

Hela gänget spanar efter den gömda figgen ;-)

Här har Mats släppt Toya på sök efter en ren och fin vindmarkering.

På väg tillbaka med funnen figurant - nöjda och belåtna alla tre.

Kim lyssnar förskräckt efter skotten i fjärran, men det är inget som berör honom
när han väl kommer igång och börjar söka (tack och lov!!).

Ingen rädder för skotten här! Laddad Kim inför sökuppgiften.

Kim hamnade också rakt på första figgen vid första koppelpromenaden, matte hann inte ens säga sök... Det blev en glad belöning. På andra sidan fick vi en fin markering och han blev faktiskt riktigt sur när Gunnel bad oss att backa ;-)  På tredje figgen vindade han mycket, men vi fick ingen markering. Jag traskade vidare ut mot djupet, men Gunnel vände oss så att vi kunde runda gömmet. Nu markerade Kim de som stod på stigen!

På första hamnade vi rakt på figuranten och jag hann inte säga sök ens en gång...

Här är Kim på väg mot andra gömmet - full fart blev det när han äntligen blev
losskopplad efter att först ha tvingats backa några meter.

Myspys hos figurant Lasse under ett lövtäckt kompostnät och kamotyg.

Vi fick vända igen och på väg in på andra varvet tog han äntligen vinden. Backade ett par steg, Kim blev riktigt upprörd, han bara skulle fram till gömmet. När jag sa sök och visade med handen blev det full fart.

Mycket tydlig markering, men terrängen blev bara för mycket för Kim,
som har en låsning i skulderbladen och går på behandling hos hundfysioterapeut.

På sista figuranten var det riktigt risig terräng men med fin vind och Kim gjorde en tydlig markering, men blev stående. Det var tydligt att något hindrade, han ville helt enkelt inte gå fram. Hindret var terrängen. Gunnel såg att han hade ont av sina stela skulderblad, som gör att han inte kan lyfta benen ordentligt och som gör att han helst går i passgång (vi jobbar på det, har varit hos hundfysioterapeuten flera gånger). När vi hjälpte honom att hitta en framkomlig väg blev han överlycklig.

Vi fick hjälpa honom att hitta en framkomlig väg.

Det fick mig att fundera lite: det kanske inte alls bara är figurantkontakten som gör att Kim plötsligt kan "stänga av". Han kanske helt enkelt inte klarar ta sig fram i terrängen! I så fall uppfyller han inte första kravet på en sökhund: att vara terränggående... ;-(

Gunnel tröstar mig med att jag inte måste träna sök i värsta terrängen med Kim.

Silver är en glad och lite pratig colliekille.

Silver och Inger hade under gårdagkvällens presentation formulerat ett delikat problem för Gunnel: Silver både skäller och tar trasan med sig hos figuranten. Vilket markeringssätt ska de välja? Därför testade de först att köra som vanligt (dock utan dyk-upp), så att Gunnel fick chansen att se hur han beter sig.

Inger riktar in Silver, som inte får den dyk-upp han är van vid.

Efter ett par försök, även på andra sidan, fick han ha en dyk-upp i alla fall för att gå.

Silver gick ut glatt, men inte ända ut. På andra skicket tog han en liten lov och stod sen näst intill stilla. La på en dyk-upp (med ljud, vilket inte var meningen) och det gick mycket bättre. Silver fick godis av figuranten, började skälla, sen tog han trasan med sig! Ljud därute är inte bra om man vill ha rullmarkering. Figgen får jobba med hunden så mycket att det inte blir någon andhämtningspaus där han hinner börja skälla.

Dags för koppelpromenad! Inger och Silver på väg ut mot första figgen bakom muren.

Här hittade han direkt efter en fin vindmarkering.

Nu sattes kopplet på och promenaden gick mot första (ej upphittade) figuranten bakom stenmuren. Här fick vi se ett bra vindarbete och en snygg vindmarkering. På nästa tog han figgen direkt en bra bit ifrån gömmet. Inger passade på att backa ett steg innan hon släppte - han gick spikrakt till figgen!

På väg ut mot sista figurantlegan. Silver visade sig ruggigt snabb
på att lokalisera och vindmarkera figuranterna.

Här har han redan "hämtat fram" Lasse och är tillbaka hos matte för lite extra gott.

Fika smakar allra bäst ute i solen! Och vilken sol sen - som en högsommardag :-)

Bertil och Kasper in action.

Kasper och Bertil startade med att köra som vanligt och Gunnel såg ingen som helst anledning att ändra på någonting. Allt ser jättefint ut. Bra markeringssätt, lätt att kliva ut i terrängen, bra kondition - ja, rent ut sagt tävlingsklar blev hennes omdöme. Bertil och Kasper är bra riktade utåt och har ett fint samarbete i skogen.

"Jag kan skälla på gamla legor först och på figgen sen!"

Han var lite rolig i första skicket där han började skälla, men inte på figgen! Det visade sig vara en gammal lega... Men han kom på sig själv med att det var något som inte stämde och sökte vidare efter några sekunder. För Kasper är arbetet självbelönande - en egenskap som är mycket åtråvärd hos en sökhund!

Här skäller Kasper ut lövhögen efter noter ;-)

En bra lega, den syns knappt - Bertil får hjälpa figgen ut.

Här har vi ytterligare en lövtäckt kompost - så väl dold att figgen först inte
hittade dit! Men Kasper hittade - och skällde.

Mats njuter.

Porträtt av vår enda observatör: Marianne. Hon lämnade sin plats till sin man.

Lasse känner sig lika ny på det här som Tuva.

Tuva har hittat sin första figurant.

Tuva har bara precis hunnit börja med sök. Vi har testat koppelsöket ända ifrån början med henne, så det var extra spännande att få veta "allt" om den här metoden denna helgen. Lasse känner att det här är så nytt, att han och Tuva ligger på samma kunskapsnivå. Han fick många bra råd av Gunnel, bl a:

Föraren ska gå rakt och bestämt mot gömmet. En liten kast med näsan räcker inte, Tuva kommer att markera mycket tydligt. Vinda och använda vind är en sak, markering är när hon riktar sig mot målet. Husse får här chansen att lära sig den svåra konsten att läsa hund.

Det är lätt att falla i fällan att följa efter sin hund. En valp hinner då hitta så mycket
spännande på vägen ut till gömmet, att den hinner bli trött på vägen...

Om man håller ett lagom tempo och husse koncentrerar sig på vart han ska gå, så kommer Tuva inte att få så mycket tid över till annat. En valp tycker i regel att det mesta är spännande ute i storskogen: pinnar, löv, mossa... Hon kan ju omöjligt veta att vi är ute för att hitta en figurant så här i början! För att undvika att hon tröttar ut sig på vägen ut till gömmet, la vi figuranterna mycket närmre stigen för henne.

Många trevliga figurantkontakter blev det för Tuva idag!

Här blir hon nästan lite för sprallig - ett tecken på att hon börjar bli trött.

Meila får vänja sig vid startritualen: att stå uppbunden...

...medan husse får sökbanan utpekad för sig.

Meila och Anders behöver träna på koppelsöket inför stundande prov till räddningshund, något som är helt nytt. Även Meila gick rakt på figgen bakom stenmuren, förmodligen samlas all vittringen där. Från stigen såg det ut som en väldigt tydlig vindmarkering, men husse är övertygad om att hon gått på synen, att hon ser att det är något som avviker i naturen. Det kan vara en kombination: först vindvittring, sen se.

Första koppelpromenaden. Gunnel håller sig i bakgrunden för att inte störa.

Anders var övertygad om att hon fann Bertil med synens hjälp, men från
stigen såg det ut som en tydlig vindmarkering först.

Meila tyckte det var en rejäl black om foten att dra på husse: "kan själv!!"  Vitsen är att träna på att markera i koppel och eftersom det kommer in i räddningen, får Meila vackert vänja sig. Tredje figgen låg lite närmre stigen (vi visste inte att de helst ska vara 50 meter ut när vi byggde upp gömmena förra veckan). Här fann Anders ett halsband på vägen ut, han tog upp det och det störde Meila. Tyvärr hade figuranten fått kamouflagetyget på avigsidan, så det lyste vitt, där skulle hon mycket väl ha kunnat hitta genom att titta.

Anders och Meila traskar målmedvetet ut mot gömställe nr 2. Det märks att
Meila inte gillar att ha husse släpandes efter sig, hon vill ut och söka själv!

"Hallå, är det någon hemma?!?"

På sista sträckan såg man hur obekväm hon var av att ha husse bakom sig, hon gjorde många, snabba markeringar. Det var först när hon kom ur vinden som hon gick tillbaka och fick en riktig markering. Här var det helt omöjligt för henne att se gömmet.

Gunnels råd till Anders framigenom: Meila får inte gå fram om hon inte gör en bra markering. Godtag inte vaga markeringar, låt henne då gå ett varv till, tills det blir en tydlig markering.

Pepe vädrar ivrigt - han har testat den här metoden tidigare och vet vad som förväntas!

Pepe gillar att jobba, han använder hög nos mest hela tiden. Anders bör vara mer bestämd vart han ska gå: om Pepe svajar runt i terrängen, följer du helt enkelt inte med. Eftersom Pepe är ganska ung, flyttade vi in figuranterna närmre stigen. Den första tog han direkt, husse hann precis säga sök... ;-)

Pepe, Anders och Gunnel på koppelpromenad ut i sökrutan.

Pepe har hittat Bertil, som låg väl kamouflerad bland löven.

På andra sidan fick vi en jättebra markering. Där var det helt omöjligt för Pepe att se någonting, eftersom det var en brant ivägen. Istället för att gå runt och ta en enklare väg, klättrade Pepe rakt upp - vilken bulldozer!

Vilken bulldozer - istället för att gå runt branten, valde Pepe att klättra rakt upp till figgen!

På tredje figuranten fick vi en lika fin markering, men det stod ett träd ivägen, Pepe kom på "fel" sida och försökte att gå rakt igenom trädet!! Han fick ett nytt smeknamn den här helgen - bulldozern Pepe :-D

På sista följde han upp vinden och husse hängde med, det blev tyvärr ingen riktig markering där.

På väg mot en mycket väl dold figurant, som ligger under pilen.

Här följde både husse och hund vinden, och det blev ingen riktig markering.

Pepe Bulldozer!!!

Nu smakade det RIKTIGT bra med lunch - Mariannes goda, matiga soppa.

Fortsättning följer!