Om man vill träna upp hunden i specialsök (= på ett speciellt ämne, behöver inte vara bomber eller knark, det kan lika gärna vara kantareller!), så är det viktigt att tänka på att vittring "smittar" lätt mellan föremål och genom plast och glasburkar osv. Vill man lära hunden att markera vittringen av kantarell, är det en fördel att träna hunden på så ren vittring som möjligt och undvika all hantering så långt möjligt. Väl steriliserade tänger rekommenderas med andra ord för hantering av svampen!

Lennart berättade om en dvärgschnauzer han tränat upp på alla tänkbara explosiva ämnen. Även på SemTex, som påstås omöjligt för en hund att känna. Så icke för denna dvärgschnauzer! Han fick visa upp hundens färdigheter på en "bana" och hunden markerade varenda ämne korrekt. Sedan flyttades burkarna runt och hunden fick gå in igen. Den här gången markerade den helt fel! Vad kunde nu detta bero på? Jo, som det visade sig när de studerade videoupptagningen i efterhand: dvärgschnauzern markerade varenda ställe där det tidigare hade stått en glasburk med explosiva ämnen! Av det kunde han dra lärdomen att vittring går igenom glasburkar också och finns kvar även när glasburken är borttagen. Detta kallas att platsen blir kontaminerad, eller "smittad" med doft.

Om man betänker detta faktum, inser man snart att vi skämmer bort våra hundar med alldeles för mycket vittring när vi vill lära den spår eller sök... Att hitta en hel människa i skogen är ingen konst för en hund!

Git Jering, författare och SM-vinnare, erövrat titlarna Årets Sökhund och Årets Brukshund.

Hon har hållt på med tävlingssök sedan 1985 och varit med och tränat upp hundratals hundar och provat på alla träningsmetoder som finns beskrivna i litteraturen av idag. Med sina belgiska vallhundar/groenendael har hon deltagit i flera SM, och även stått överst på prispallen, uppnått titeln Årets Sökhund och Årets Brukshund alla raser i Sverige.

Hon redogjorde som hastigast för de tre dominerande synsätten på tävlingssökträning som används idag: vind (som vi har tränat enligt Sven Järveruds bok Din hund söker), målbilder (som t ex Inki Sjösten rekommenderar) och så med dyk-upper som hon själv har funnit är det enda hållbara sättet att få den ultimata kombinationen av lydnad med spikraka skick och sökbeteende.

Här fick jag en riktigt rejäl aha-upplevelse: Git Jering har skrivit "En bok om sök" och eftersom jag har den, visste jag redan innan jag åkte att hon jobbar med s.k dyk-upper, dvs mycket synretningar i träningen. Jag kände mig ganska kluven till detta fenomen och visste inte riktigt hur jag skulle ställa mig till att introducera detta för Kim. Min erfarenhet är att för mycket synretningar ger en stressig hund som bara springer och som inte kopplar på nosen. Jag vill helst jobba med en redan från början koncentrerad hund utan stresspåslag där inlärningen ger maximal effekt (det gör den inte om stress är med i bilden).

 

Mina erfarenheter från många år med spårträning tillsammans med en av Sveriges skickligaste spårhundsförare, Stig Berndtsson, har gjort att jag helt förkastat allt vad synintryck heter då jag vill behålla prioriteringsordningen luktsinnet i första hand och de andra sinnena i andra hand vid allt nosarbete.

 

Samtidigt har jag inte riktigt fått ihop det med söket, där kraven ställs på spikraka skick 50 meter ut i terrängen, oavsett hur vinden blåser och var och när hunden får vittring på figurant. Helst vill jag lägga upp träningen utifrån hundens egna förutsättningar att lösa uppgiften. Det har helt enkelt blivit en liten konflikt i mitt huvud ;-)   Jag har sett alldeles för många hundar som gör dåliga tomslag (går bara ut en liten bit i rutan när det inte finns figurant där) och som söker i sicksack-mönster i motvind osv. Som jag har grubblat på hur man skulle kunna lägga upp träningen för att få en hund som söker rakt ut i 50 meter, vänder framåt för att sedan komma in till stigen för ett nytt skick när den inte hittar! Och det utan att använda några synretningar, utan enbart arbeta med hundens egna förutsättningar.

Av Git fick jag nu svart på vitt: det är inte möjligt. Vill man jobba utifrån hundens sökbeteende, är det räddningssök man ska ge sig in på. Tävlingssök har ingenting med hundens naturliga sökbeteende att göra! Hon beskriver det som en korsning mellan lydnad och sök. Lydnaden består i samarbetet och samspelet mellan förare och hund, att kunna styra hunden ute i rutan och få den att springa rakt ut, även om det inte finns någon figurant där. Är det motvind, så känner hunden redan inne vid stigen om det finns någon figge eller ej.

Den andra delen i lydnaden/dirigeringen är att hunden, även om den får vittring på en figurant 100 meter fram i rutan, ändå ska springa rakt ut, svänga av framåt ca 20 meter (framslag) och sen komma in till föraren på stigen för att därefter söka av på andra sidan. Den får inte gena framåt i rutan och plocka figgarna i förväg! Och det är ytterligare en faktor som inte är naturlig för hunden.

Det var många tankar som surrade runt i mitt huvud när jag gått och lagt mig den kvällen, det vill jag lova! Jag bestämde mig för att prova på det här med dyk-upper på Kim, tanken har ändå funnits där några månader eftersom jag inte varit hundraprocentigt nöjd med hur långt vi kommit med vindträningen. Det får bära eller brista! Kim är min första sökhund, och man måste testa innan man förkastar en idé. Egentligen: vad är skillnaden mellan att använda en dyk-upp i söket för att få hunden att springa rakt fram i 50 meter, mot att använda en trasa eller en godisburk på appellplanen när man tränar in framåtsändandet?