En kort sammanfattning av den teori kring tävlingssök som Git frikostigt delade med sig av under dagen, nedtecknad fritt ur minnet precis innan läggdags på måndagkvällen:
Figurantintresse
Det finns ytterst få hundar som har figurantintresse. Git berättar att hon sett det hos kanske två eller tre labradorer under hela sin tid som sökhundstränare. Själva ordet figurantintresse som begrepp är helfel, anser hon. Men nästan alla hundar kan bygga upp ett belöningsintresse (godis/lek), en arbetsmotivation.
Man kan kolla om ens egen hund har figurantintresse genom att skicka den på figurant utan att det ger belöning. Hur många gånger går hunden ut med bibehållen lust och arbetsiver? Inte särskilt många gånger. Den kommer att gå ner sig, och tappa lust och motivation. Hade den haft ett äkta figurantintresse, hade den fungerat bättre och bättre!
Vad allt bygger på:
Gits absolut viktigaste budskap är:
Belöningsformen är superviktig. Om hunden börjar krångla, beror det nästan alltid på att belöningen hos figuranten inte är 100-procentigt tillfredsställande eller värdefull för hunden. Här gäller det att vässa de små grå och prova sig fram till vad hunden tycker mest om av allt i hela världen!
Här är några exempel på vad lägerdeltagarna belönade sina hundar med: skinkost på tub, vatten preparerat med mjölk, favoritleksaken, en blandning av jaktlek (leksak i snöre)/kamp/byta med godis, kattmat på burk, hemmakokt lever, små apporteringsövningar med en snusdosa (Kim!), Hill's burkmat för konvalescenta utspätt i vatten (Gits absoluta favorit! Kan användas på tävling också - vätska är viktigt!), räkost, skinka och rostbiff...
Flera av dem körde också med kollektiv belöning på stigen efter avslutat sök, dvs hela gruppen belönade hunden när den kom in med sista figuranten. Rekommenderas dock endast till hundar som har rejält sug ut till figurant, övriga är tillräckligt "bundna" till stigen ändå.
Spikraka skick endast med dyk-upper
Rätt använt fungerar dyk-upper klart bäst av alla träningsmetoder för att få spikraka skick. Med dyk-uppen matas rätt beteende in i hundens hjärna: rakt ut - hitta - markering - framslag - påvis - belöning.
Fel använt får man en stressig hund som ger ljud, som bara springer, som inte kopplar på nosen. Det undviker man genom att göra dyk-uppen så liten som möjligt och snabbt minska ner den till minimal när hunden börjat haja att den ska spana efter nåt som rör sig i skogen. Tomslag kör man inte med över huvud taget förrän dyk-upperna är helt borta och hunden ändå går spikraka skick.
Framslag
Genom att alltid, varje gång man skickat ut hunden, gå framåt på stigen för att när hunden markerat ge sig in i rutan och möta upp den samtidigt som man påkallar dess uppmärksamhet, får man ett säkert framslagsbeteende. Hunden lär sig att när den hittat, kommer föraren att finnas en bit framåt. I början möter man den nära figuranten för att sen gå kortare och kortare sträcka ut i skogen. Till slut står man på stigen och tar emot den.
Framslagsträning från grunden och efter några månader.
Föraren kallar på hunden direkt när den markerat figurant.
Markering direkt och alltid
På en apportglad unghund kör Git på med rullmarkering direkt. Hon använder alltid lösrulle för att undvika blindmarkering. De allra flesta hundar har inga problem att hämta en rulle ute hos figgen, men många har lite svårt med kontakten i form av belöning vid hitta-övningar.
De allra flesta hundar agerar mycket bättre tillsammans med figuranten när föraren är med som stöd (efter påviset) och belöningen blir så lyckad och mysig som den är avsedd, även om föraren är helt passiv och figgen sköter hela belöningsproceduren. Jag kan ju säga som här, att det är helt klart fallet med Kim! Och även Nellie skulle må bra av det, särskilt när det är främmande figuranter. När det gäller Sally är vi inne på helt rätt väg att låta henne fortsätta hämta "rulle" och göra påvis.
Git menar också att om man kör mycket hitta-övningar, där hunden är van att få sin belöning direkt ute hos figuranten, hamnar man i en kort period där hunden blir "besviken" när kravet ställs på att den ska hämta en rulle hos figgen, leverera tillbaka till stigen, göra påvis och först då få belöningen. Genom att redan från början lära in rätt procedur: hitta - ta lösrulle - leverera till föraren - påvis, så slipper man den svackan.
Undvik omväxling!
Ett lite udda råd kanske? Men just under uppläring är det en fördel att ha så lika rutiner som möjligt vad avser startprocedur, belöningsform, träningsupplägg osv. Det hjälper hunden att snabbare förstå och identifiera situationen. Variation är livsnödvändigt för att upprätthålla nöjet och motivationen hos både förare och hund, men den läggs in senare.
Veckans bild! Foto: Thomas Corino.
På sökläger med Git Jering sommaren 2005.
Svåra gömmen från start
Börja med "svåra" figurantgömmen direkt med en ung hund, så blir det naturligt för den att lösa kluriga problem på egen hand och den växer enormt i självförtroende. Med svåra gömmen avses helt dolda figuranter, figgar högt och lågt, i vatten - kort sagt, allt klurigt man kan tänkas komma på!
"Var är du?"
En annan grej som Git tycker är helt förkastligt, är hur många lär in påvisen. Varför hålla på och ropa i skogen "Var är du", "här är jag!", när det rätta kommandoordet för hunden är VISA? Hojtandet i skogen blir nämligen också som ett kommando för hunden, och det är många som måste fortsätta viska "var är du?" för att hunden ska gå ut på påvis. Git menar att antingen ropar man "Visa" och figgen svarar med att hojta till, eller så säger man "Visa" i normal samtalston och figgen får order via walkie-talkie att ge ljud ifrån sig.
Förare - Var neutral!
Låt hunden lösa alla problem själv, lägg dig absolut inte i! Vi vill inte ha en hjälpsökande hund som kommer till matte så fort det blir svårt, t ex vid kluriga figurantgömmen. Hunden bygger upp ett enormt självförtroende på att få lösa problemen själv. Enda undantaget när föraren får gå in och stötta, är om hunden blir rädd.
