Laddade för hundträning! Marianne, Zingo, Karin, Mats och Anders.
Flow är ett tillstånd som eftersträvas av de flesta atleter och idrottsmän. Det är en känsla av att allt fungerar perfekt, att allt bara flyter. Vi hade verkligen flow idag! Hund efter hund imponerade på oss med att ge sitt bästa, trots att vi gick från ljummet, behagligt väder till hällande regn. Ändå ville ingen av oss riktigt avsluta den här härliga träningsstunden ute i skogen som efterskänkte en så go känsla...
Anders har slingat håret...
...och blivit med pudel!!! :-D
Kim fick starta idag. Vi fortsätter att klicka in delarna i söket och länka ihop delarna till en hel kedja baklänges. De sista gångerna har vi jobbat med påviset, nästa del är avlämnandet av rulle. Men eftersom vi tränat det separat redan tidigare, liksom att komma med rullen och att hämta rullen hos figurant, gjorde jag bara ett par repetitionsövningar i att hämta och avlämna rullen innan vi gick in i sökrutan.
Kim lämnar lösrulle till matte Karin.
Kim har hittat och påvisat Marianne och tar en vända om fotografen också ;-)
Klick och belöning för att han tar kontakt med figuranten.
Jobbade med en liggande figurant på var sida om stigen utan dyk-upper, först ca 15 meter ut, och sedan längre (upp till 35-40 m), för att avsluta med en helt nära. Första och andra var ganska synliga och Kim fick hämta sin rulle och fick klick och belöning. På tredje la jag till hela kedjan med påvis och transport av figurant. Kim var så högt motiverad att han faktiskt startade söket innan jag hann säga nåt - mycket positivt när det gäller den hunden :-)
Karin hann inte mer än påbörja riktningsvisningen...
...när Kim stack iväg - ungefär här sa jag nog "sök"!
Sen hittade han inte fjärde figuranten, utan det blev ett tomslag. Klickade när han var riktigt långt ute på djupet, han reagerade och kom inåt men ville nog helst fortsätta att söka istället för att komma och hämta sin godbit... Nåväl, fjärde figgen låg ganska långt fram, det blev helt naturligt att Kim ville kolla av den mark som han inte sökt av ännu.
Flyttade fram och skickade om, han ville fortfarande gå en vända däråt, men så fick han vittring på figuranten och skuttade dit. Anders hade lagt rullen en liten bit bredvid sig och det fattade inte Kim, han tog den inte förrän Anders förde sin hand däråt. Och så blev han stående kvar därute med rullen trots att jag ropade. Det spontana hämtandet behöver uppenbarligen klickas fler gånger! När han till slut kom in med rullen fick han göra ett påvis också.
Kim har hittat ytterligare en fotograf ute i skogen.
Så här blev bilden.
Kim på väg in med rullen efter sista, något tveksamma, skicket.
Avslutade med en kort och lätt, men Kim var rejält sliten nu. Han gick ut i halvfart och hämtade sin rulle med viss tvekan. Jackpotbelöningen som jag planerat på slutet valde han bort (rådjurskött, lunga, lever, strupe och hjärta) och ville hellre ha sitt gosedjur. Även det ovanligt för den här hunden! Lätt att vara efterklok, vi skulle inte ha gjort det här sista skicket, utan slutat när det var som bäst. Det ska bli intressant att se om han gått ner sig till nästa gång.
Nytändning när favoritpipisen kom fram - tänk om han kunde ha den här glöden i söket!
Anders lyckades knäppa denna bild precis i fångstögonblicket.
Jag tar hellre min pipis än hjortkött!
Till nästa gång ska jag ha en mer genomtänkt plan för vad jag ska träna på, vad jag ska belöna. Var han släppte lösrullen hängde mycket på när jag klickade idag. Klickade jag när han tog den ute hos figgen, släppte han den när det var ett par meter kvar till stigen, höll jag inne med klicket, höll han den hela vägen fram till mig.
Det absolut mest positiva var gnistan som Kim visade i söket idag, den har inte funnits där på mycket länge!
Kasper slarvade förra gången vid markeringen och klev runt uppe på och krafsade på en av sina figuranter. Vi kom fram till att det troligtvis berodde på att det var hans första liggande och halvdolda figurant. Det i kombination med att han fick skälla en lång stund innan belöningen kom, var förmodligen den utlösande krafs-faktorn.
Idag använde vi således enbart liggande figuranter. Men de fick ligga helt öppet med den baktanken att risken för att han ska kliva på figgarna förmodligen minskar när han så tydligt kan se dem. Ligger man under ris och sly så inbjuder ju det nästan till att bli kliven på!
För att Kasper skulle få chansen att skälla en stund innan husse hann fram, la vi ut dessa figuranter ganska långt ut på båda sidor, men arrangerade dyk-upper för honom. Figgarna fick stränga order om att kommendera "backa!" ifall Kasper skulle få för sig att börja krafsa. Det har Bertil tränat på hemma sen sist.
Marianne hann inte kommendera "backa" innan Kasper självmant gjorde det.
Här har han fått och apporterat tillbaka belöningen till henne.
Men redan på första figuranten började Kasper helt självmant backa! Marianne kunde då inte låta bli att belöna honom innan husse hunnit fram och det var helt rätt, klart han ska ha sin belöning när han äntligen backar, även om det inte blev så många skall :-)
Bertil och Kasper har hittat Marianne...
...och stannar kvar en stund vid gömmet för belöning.
Precis samma resultat fick vi på andra sidan, och där kunde inte figuranten låta bli att hänge sig i vild kamplek med en lycklig Kasper. Men vitsen med att belöningen kommer från husse istället är att han inte ska "gå på" figgen i uppmaning om sin lekbelöning.
Lekfull figurant.
För att Bertil skulle få chansen att hinna ut och belöna själv, flyttade vi in tredje figuranten närmre stigen. Man ska som bekant sluta när det är som bäst, och bättre än så här kunde det inte bli!
Även Kasper föredrar sin leksak framför matbelöning :-)
Vi beslutade oss för att fortsätta ytterligare några träningstillfällen med att verkligen befästa skallmarkeringen innan vi går vidare. Nästa gång ska vi prova med lite mer dolda figuranter och förhoppningsvis backar han även där istället för att krafsa. Han har ju trots allt endast krafsat en enda gång, men det gäller att mota Olle i grind...
Nöjd Bertil med en glad och nöjd Kasper.
Mats skuttar över fårstängslet, som avgränsar sökrutan, vig som en gasell.
Toya och Mats har kört markeringsövningar på sistone, men nu ville Mats prova att köra några hittaövningar igen eftersom han fortfarande inte är säker på att Toya ska komma till honom med lösrullen. Vi kollade av vinden, la ut en figurant på vardera sidan, kollade vinden igen med avsikt att skicka på den som låg i motvind först.
En tändare är ett bra sätt att kolla vindriktningen. Men man bör kolla även
längre ner, i hundens nivå. Där kan det nämligen blåsa åt precis andra hållet!
Vinden hade vänt, Toya fick vänta medan vi flyttade fram figuranten en bit.
Men självklart hade vinden snurrat och stängslet i fårhagen som utgjorde gräns för rutan satte stopp för alla möjligheter för Toya att få vittring. Så vi fick flytta fram figuranten och redan då fick Toya vind på honom. Här var det bara full fart över stock och sten, rakt på figuranten för att få sitt godis, sedan samma höga tempo tillbaka till husse.
Toya fick fatt i vindvittringen direkt.
Han skickade så ut henne på medvindssidan och här hade Toya ingen dragningshjälp vare sig av vind eller dyk-upp. Hon är inte jätteerfaren i sök, men vi tog en chansning, för med det tempot täcker hon väldigt mycket mark och hon har en motor som gör att hon envetet jobbar vidare trots husses rop och förmaningar och trots att hon inte visste om det låg någon figurant där ute eller ej.
Mats har tagit av tjänstetecknet, för det bara ramlar av och stör hunden.
Lite irriterad blev han allt över att vi lagt en figurant i medvind, men titta på Toya,
hon har inga problem att ge sig ut i rutan ändå! När hon sprungit 50 meter ut fick
hon vittringen "bakifrån" - precis som det ska vara. Och då blev husse nöjd ;-)
Mats blev väl lite irriterad över att vi lagt en figurant i medvind, men han hann inte mer än uttala orden innan Toya hittade figgen och så var allt frid och fröjd igen ;-)
Nu hade det börjat duggregna och Anders fick telefon om att det var oväder på gång söderifrån med åska och ösregn. Vi bestämde oss för en snabbfika, så att vi skulle hinna med de två återstående hundarna innan det brakade loss, men vi hann inte ens tillbaka med Toya innan himlen öppnade sig. Så det var ingen idé att jäkta med fikat! Vi kurade ihop oss under tallarna och hade det rätt så mysigt ändå, eftersom de flesta av oss förutseende nog packat ner regnställen...
Zingo i svampskogen!
Zingo gillar inte regn och har varit onormalt hängig i sommar. Av detta såg vi inte ett spår idag! Marianne hade planerat tre skick men nöjde sig med två, eftersom det var ett tag sen Zingo gick på både sök och påvis och dessutom plockade vi bort dyk-uppen på figurant nummer två (den som låg i motvind). Mycket nyheter för Zingo alltså.
Första skicket blev ett tomslag av misstag.
"Vad duktig du är!" Marianne berömmer glatt.
Vi försöker igen - inga problem säger Zingo och drar iväg i högt tempo.
Andra gången gillt - Zingo har hittat någon och visar det genom att ta rullen i munnen.
Här har de hittat Bertil. Se så arbetssugen Zingo är!
Men inte nog med det, han såg inte dyk-uppen ens en gång, så första skicket blev dessutom ett tomslag, vilket han löste med den äran! Mycket belöning på stigen och sen registrerade han dyk-uppen och gjorde ett rakt och fint sökslag och fick med sig sin lösrulle. Även påviset gick som en dans, behövde inte ens påminna med ett "var är du?" för att få honom att gå.
Zingo i full fart med lösrullen - av tröttheten syntes inte ett tecken.
Hur var det med avlämnandet, Marianne??? ;-)
Inte så lätt när man måste ruska regnvatten ur öronen...
Förbereder påvis.
Jag låg figurant på andra sidan och hade burrat in hela huvudet i regnställets huva och varken såg eller hörde när hunden kom, men helt plötsligt var det någon som ryckte lösrullen ur handen på mig och stack. Det tog inte lång stund innan Zingo var tillbaka på påvis med Marianne och fotografen i släptåg :-)
"Viiiiisa!"
Jösses, här gäller det att hänga med!
Djupt inne i den mörka granskogen låg Karin och lyssnade på regnet.
Det var nog riktigt att bryta där, för det var hemskt vad trött Zingo var på hemvägen. Marianne, precis som vi diskuterat vid något tidigare tillfälle: Om du inte märker någon skillnad på honom, om han fortsätter att vara lika trött nu när sommarvärmen har gett med sig, så är mitt råd att du låter veterinären kolla upp honom. Hittar de inget fel, är det nog dags att börja konditionsträna! Det är det fler i vårt gäng som behöver, jag skriver mer om det nedan.
Duktiga Zingo med svansen på topp får belöning av matte också för ett arbete väl utfört.
Det REGNAR!
Meila får på sig arbetskläderna.
Meila och Anders (och även vi andra) fick oss en riktig överraskning idag. Meila har haft problem med att markera figuranter som ligger alldeles i starten, därför la vi ut en i ena hörnet utan att husse visste på vilken sida. Sedan skulle den personen (och det var jag) flytta fram till ett nytt gömställe medan Meila sökte på andra sidan. Det var bara det att hon sökte så fort på andra sidan...
Ena rutans gräns utgjordes av ett fårstängsel.
"Får jag rullen, Meila?"
Uppkoppling inför påviset.
Jasså, det var DÄR rullen hamnade...
Inga problem att hitta hörnfiguranten idag, som gömt sig väl bland ormbunkarna.
Anders utnyttjar Meilas fart genom att skicka henne direkt utan stopp när hon
sökt av ena sidan. Det kallas för flygande skick eller "flying".
Anders gick och oroade sig hela rutan igenom att Meila hade missat en figurant, men den figgen (Marianne) hade skojat till det och gått och lagt sig i sista hörnet på rutan!! Inte konstigt att jag inte hann flytta mig framåt på andra sidan!
Meila blev också väldigt störd av att jag var ute och gick där när hon skulle söka av andra sidan, vilket inte är särskilt konstigt. Jag borde ha följt med in till stigen och sen stuckit ut och gömt mig när tillfälle gavs. Som det blev nu var det ju en spännande figurant som flyttade sig i skogen under en längre tid och drog Meilas intresse till sig.
Anders och Meila transporterar ut funnen figurant i den härliga granskogen.
Nytt skick - se en sån stil dom har!
Där försvinner en belgare.
Meila börjar bli trött efter alla tomslag, och spottar ut rullen på vägen in.
Och där var ju Karin igen!
Hur som helst så blev det en väldig massa tomslag, vilka Meila för det mesta jobbade ut alldeles utomordentligt. Och när hon så småningom nådde slutet och markerade sista figgen, blev husse själaglad - "då var det ju rätt i alla fall, jag som gick och oroade mig att hon inte sökt av ordentligt, utan missat en figurant!"
Regn och dis stoppar inte Anders och Meila!
Dagens ruta gick i ett L, med figuranten på "insidan". Teoretiskt sett borde Meila ha hittat figgen redan innan svängen, men eftersom vinden låg åt andra hållet (medvind), fick hon inga indikationer på att det skulle finnas någon längre ut än de sedvanliga 50 meterna.
Äääntligen hittar hon sista figuranten - i sluthörnet av rutan!
Hon blev rejält medtagen av så många skick, men jobbade ju på ända tills husse sa att det räcker. Meila är den i vårt sökgäng som kommit längst, hon får dubbelt så mycket träning som vi andra eftersom hon går utbildning till räddningshund vid sidan om ;-) Nu har hon kommit så pass långt, att hon behöver lite mer fys-träning för att orka fortsätta utvecklas.
Läs Karins tips om konditionsträning av hund här >
