Karin, Anders Å, Anders J och Marianne - alla laddade för sökträning!

Fars alldeles egen dag firade vi genom att kidnappa med oss tre fäder ut i sökskogen i sex timmar idag... Marianne och Bertil hade hittat en ny plats åt oss, och det som såg ut att vara en relativt enkel ruta, öppen och mestadels lättframkomlig terräng (visst, en och annan taggbuske fanns det...), visade sig snart vara riktigt klurig för hundarna.

Vi har besegrat Björnaberg och markerar toppen, tillika sökrutans slut,
med en mycket välsponsrad flagga...

De hinder vi förutspådde skulle kunna ställa till det var ett brett vattenfyllt dike som löpte längs med rutans vänsterkant, samt att denna kulle verkade vara boplats åt halva stans kaninbesättning! Nu blev det så att inte ens vår mest begivna kaninjägare brydde sig ett dugg om att jaga, och inte heller vattnet vållade några problem, varken för liten eller stor (möjligtvis för oss tvåbenta, då!).

Svårigheten bestod i att stigen låg diagonalt längs med ett uppförslut och högra hörnet låg uppe på ett bergskrön i rak, ganska stark, medvind. På vägen dit upp var det en liten svacka, och där stod vinden i det närmaste helt stilla. När man stod nere på stigen och sänkte sig till hundarnas nivå, kunde man se svårigheten tydligt: först en slät gräsäng i ca 20 meter, sedan en "vägg" bestående av skogskanten, uppförslutet och dessutom motljus. Högst upp var det bara himmel!

Det kanske inte var så konstigt att hundarna vände här?

Till vänster: Marianne och Zingo på väg till sökrutan. Till höger: Första skicket,
som skulle visa sig prägla samtliga efterföljande hundar.

Zingo och Marianne var inte nöjda med förra veckans träning, som de fick hålla i helt själva, utan hjälp från någon stighållare. Så vi gjorde om den och idag hade vi tillgång till både stighållare och tre figuranter. Tanken med övningen var två figgar, ett tomslag, en figge direkt efter som belöning för tomslaget och så avslut med en figge halvlångt ut på "tomsidan".

Zingo ville springa åt andra hållet vid första skicket, där hade han vindat in
en figurant. Vi plockade in den figgen innan vi fortsatte.

Redan i starten strulade det till sig. Vi hade lagt ut de två första figgarna och planerat tomslaget på medvindssidan för att inte få ett stopp vid det vattenfyllda diket. Alltså var vi tvungna att starta på medvindssidan, men det ville inte Zingo. Han hade för länge sen vindat in figgen på andra sidan. Innan vi skickade på första sökslaget, plockade vi in figge nr 2 igen till stigen.

Ny start: Zingo rusade ut över ängen, vände vid skogskanten och drog iväg längs med rutan och över på andra sidan. Det hade han ingenting för, där fanns ingen figurant längre. Eftersom chansen att han skulle komma på en inkallning var minimal i det läget, lät vi honom själv upptäcka att det inte gav någon utdelning att springa åt motsatt håll som matte pekade.

Marianne tog med sig Zingo ut till stället där han vek av och skickade om honom. Vi valde att inte betrakta detta som ett tomslag, eftersom han inte varit ute på djupet och sökt klart det terrängavsnittet. Genom att gå fram och skicka om från den punkten hunden vände, kan vi som förare på ett vänligt sätt korrigera och tala om att här är mer att söka av. Och nu hittade Zingo, kom in med sin rulle och samtidigt som de gick på påvis, placerade vi åter ut figge nr 2 på andra sidan vattnet. När stigen var klar, fick hundföraren order via radio att transportera ner den funna figuranten till stigen.

Zingo är mycket målmedveten: han har alltid siktet inställt på sin lösrulle.

Medan de var ute på påvis, placerade vi ut figge nr 2, sedan lämnades besked
via radion att stigen var klar och att hund och förare kunde transportera ner figgen.

Det här blev en lätt figge. Zingo vädrade som en besatt hela vägen ner för kullen ;-)  Och tror ni lite vatten stoppade honom?!? Husse var orolig: "han blir så skiten, han är ju nybadad..."  Men han behövde inte oroa sig. Zingo hittade smartaste vägen och tog sig torrskodd över.

Zingo hittade en torr väg förbi det vattenfyllda diket, så Anders behövde
inte oroa sig för några gyttjebad för nybadad hund!

Den tidigare så notoriska spårhunden har blivit omvänd och nyttjar numera vinden.

Det ger ju så mycket snabbare resultat! Här är han på väg till matte med lösrullen.

Vad var detta för ett nytt avlämningssätt?!?

"Viiisa!"

Dags för tomslag! Uppför backen i medvind.

Efter sedvanlig markering, påvis och figuranttransport, var det dags för tomslaget. Jag hade förberett husse som nästa figurant, så att Zingo skulle få en riktig jackpot efter ett förhoppningsvis bra tomslag. När Zingo stack iväg och kommit en bit, skickade jag ut husse på andra sidan, men pga att han snott in sig i en prasslig presenning, så hörde hunden honom och kom farandes som en kanonkula!

Fryser man så får man ta vad man har ;-)

Zingo hörde hur det prasslade och stack efter husse alldeles för tidigt.

Marianne flyttade fram den korta biten där Zingo vänt och skickade om honom.

Det godkändes inte. Marianne tog med sig Zingo de fem-tio meterna fram där han vänt och skickade om honom. Och vilket grannt tomslag vi fick se nu! Helt efter regelboken: 50 meter spikrakt ut, framslag ca 15 meter och sen rakt ner till stigen. Den här gången hade vi klätt av husse presenningen och han kunde obemärkt kasta sig ner bakom en däckhög. Vilken belöning det blev!! Zingo vindade in honom redan på återgången från tomslaget och vi lät honom korsa stigen utan stopp och få sin belöning. Där blev det en hittaövning utan markering.

Efter ett helt perfekt tomslag fick Zingo springa rakt över stigen utan stopp och
ut till nästa figurant för jackpot-belöning - där låg nämligen husse!

Marianne var lite konfunderad över att inte få ta Zingo till sig på stigen och belöna tomslaget, men här bestod belöningen i att få gå vidare ut på nästa sökslag och hitta figurant - vilket visade sig vara en utomordentlig belöning för Zingo. Tänk dig själv om du hade blivit stoppad i det läget. Även om det hade varit för att få beröm, så hade det blivit negativt, eftersom du var så målmedveten och ville hitta din figurant och dessutom hade fått vind på den redan. Nä, det här blev jättelyckat!

Anders och Bertil iakttar Zingos sista arbete för dagen.

Och ännu mera lyckat var det att vi inte bröt där, utan skickade ut en figurant till på samma sida som tomslaget. Nu tyckte nämligen Zingo att han var klar med den sidan... Det blev en bra erfarenhet att han fick hitta en gång även på tomsidan innan vi avslutade dagens övningar. Och en bra erfarenhet även för oss på stigen: att inte lägga ut figgen på tomsidan för nära där hunden redan varit! För Zingo sökte sig framåt i rutan och missade till en början figgen pga det. Så det blev ytterligare ett tomslag, ett oplanerat sådant...

Ur figurantens synvinkel: förberedelser för påvis.

På väg mot figgens gömme.

Zingo hade nog orkat gå ett par sökslag till, men det är bäst att bryta i tid.

Marianne konstaterade glatt efteråt att Zingo, som från början var en sådan energisk spårare, nu enbart nyttjar vinden för att finna figurant :-)

Meila under startritualen där husse får reda på var rutans hörn är.

Meila och Anders närmar sig slutprovet till räddningshund! Eftersom hon varit lite strulig att få ut på djupet, ville Anders att vi bara skulle köra med figurant och inte lägga in några tomslag. Visa av erfarenhet från föregående sökhund, placerade vi endast ut en figurant till att börja med, på toppen av krönet. Men precis som Zingo sprang Meila bara fram till skogskanten ("väggen") och vände framåt i rutan och sökte av längs med stigen. Anders kallade in och skickade om med samma resultat.

Gång på gång drog Meila iväg längs med skogskanten och framåt i rutan.
Hon hade stora problem att forcera den gräns som skogskanten utgjorde.

Efter flera omskick utan resultat började husse bli frustrerad.

Han gick fram några meter och skickade igen, men nu började han bli irriterad och det märktes jättetydligt på Meila. När han drog i med ett ilsket "SÖK!" samtidigt som han lutade sig fram över henne, riktigt duckade hon, smög iväg åt vänster och ställde sig att nosa lite förstrött på en gammal presenning och ett kaninhål, med rumpan åt husse.

För oss som stod på stigen och tittade på var det hur tydligt som helst: Meila blev pressad av husses kroppsspråk och tonfall och genom att smyga undan en bit och bli passiv försökte hon avväpna honom. Hon sände ut en hel arsenal av dämpande signaler: "jag vill inte bråka, snälla husse, du ser väl att jag inte är något hot när jag står här borta och tittar åt andra hållet?" 

Timeout. Vi på stigen såg tydligare än husse hur påverkad
Meila blev av pressen. Anders tog "kritiken" mycket bra.

Det är inte hundens fel att det inte lyckas. Det beror oftast på övningsupplägget.

Timeout, mest för att förklara situationen för husse. Press hör inte hemma i söket och tar bort all arbetslust, särskilt hos en så signalkänslig hund som Meila. Jag tror inte att Anders förstod hur pressad hon blev förrän vi förklarade det, men han tog det bra ;-)  När han på nytt gick ut för att arbeta med hunden var han mera glad och avspänd och gosade en stund med Meila först. Det tog en stund, tur att vi hade radiokontakt med figgen, som säkert hade börjat undra om vi hade gått på fika utan honom...

Anders har flyttat ända fram till skogskanten för att hjälpa Meila igenom svårigheten.

Inför omskicket flyttade vi oss ända fram till skogsbrynet. Meila fick jobba lite, men vi störde henne inte och till slut fick hon vind och markerade. Vilket härligt tempo hon hade ut på påviset! Och intransporten av figuranten såg mycket trevlig ut med fin kontakt mellan husse och hund.

Intransporten av figurant såg mycket trevlig ut.

På andra sidan låg vinden på, där var det inga problem för någon hund.

Figge nr 2 låg på andra sidan det vattenfyllda diket. Här fick vi se en flygande belgare in action! Anders hade preparerat figgarna med både leksak och godis idag, utifall att hon inte skulle uppskatta leken. Men det såg riktigt trevligt ut, hon kastade sig in i kampen med liv och lust.

Anders har lyckats hotta upp belöningarna genom att byta ut godiset mot lek.

Och leken verkar uppskattas av både Meila och Marianne ;-)

Medan de var på påvis och belöning, placerade vi ut nästa figurant. Det finns många fördelar med att lägga ut en (eller max två) figuranter åt gången. Om det endast finns en figurant att hitta på ena sidan, utlagd på rätt plats rakt ut, så blir det aldrig någon förstärkning om hunden drar iväg och tar hela rutan med sig. Man måste hela tiden ha målet framför ögonen: rakt ut i 50 meter, framåt 10-20 meter och tillbaka.

Intransport av figurant. Till höger syns däckhögen som Meila gärna ville kolla av.

Resten av träningen flöt friktionsfritt. Här har Meila upptäckt att det lönar sig
att springa upp i skogen och där hittade hon Anders.

Resten flöt friktionsfritt. Totalt fick de fem figgar, varav den sista i en koja. Där ville inte Meila lämna figuranten förrän hon lyckats ta sig in till honom, trots att hon fick rullen utstucken till sig...! Det är en bra egenskap att vilja ta sig ända fram och in till figuranten, särskilt hos en räddningshund, även om man helst vill att den ska komma och tala om vad den hittat. Det är inget "problem" som Anders måste göra något åt, snarare uppmuntra!

Meila ville inte lämna kojan innan hon lyckats ta sig ända in till figuranten,
trots att hon hade lösrullen mellan tänderna. En positiv egenskap!

När husse ropade, kom hon med rullen.

Laddad inför påviset.

Anders öppnar kojan och släpper in Meila till figuranten.

Men det var lite trångt om utrymmet...

...då var det mycket lättare att leka utanför kojan!

JAG VILL JOBBA!!

Bertil har lagt Kasper plats under startritualen, men han verkar mer
intresserad än husse av vart Karin pekar ;-)

Kasper fortsatte med hittaövningar. Det var lite lustigt, för jag föreslog att vi skulle byta ut leksakerna mot godis för att få honom ända fram till figgen utan att han började skälla, och det var precis vad Bertil tänkte föreslå! Vad är det de säger: Två själar, en tanke? :-)  Figgarna fick med sig en kattmatpåse och en leverpastejtub ut.

Kasper var så otroligt laddad att han tjuvstartade ;-)

Kolla stilen - tror ni han är het?!?

Kasper följde samma spår som föregående två hundar: Han sprang fram till skogskanten och vek av framåt i rutan. Det här är ett inte helt ovanligt fenomen. På tävling kan man ofta se hur efterföljande hundar i startordningen tar samma väg som den första hunden gjort, speciellt vid första skicket. Vad det beror på ska jag låta vara osagt, men klart är att det blir ett lika stort doftspår efter en hund som efter en människa ute i naturen.

Kasper följde föregående hundars spår och vek av och följde skogskanten.

Han var t o m över på andra sidan och spanade in däckhögen, men det hade
han ingenting för, där fanns ingen figurant.

"Husse, jag hittade ingen där?!?"

Om det var så att Meila och Kasper följde Zingos spår idag, eller om alla tre hade samma problem att forcera den naturliga gräns som skogsbrynet utgjorde, är svårt att avgöra. Det kan även ha varit en kombination av faktorer. Detta kanske är något man kan utnyttja vid upplärning av en ny sökhund genom att valla av rutan i tänkta sökslag med en kopplad hund först?

Även Kasper behövde lite hjälp för att ta sig genom skogsbrynet.

Nytt skick vid skogsbrynet.

Nåväl, vi tog med Kasper fram till vändpunkten och skickade om. Nu blev han borta. Länge. RIKTIGT länge. "Jaha, det var den hunden", sa Bertil men lät inte särskilt orolig. Vi såg inte heller figuranten från vår plats på stigen. När Kasper kom tillbaka var vi tvungna att kolla via radion om han varit framme hos figgen. Det hade han inte! Vi fick förklaringen vid fikapausen senare: vi hade fått främmande bortanför rutan som Kasper varit framme hos och kollat av flera gånger. Underligt att han inte tog till skallmarkeringen i den situationen, han som har så lätt att komma till skall? Förmodligen la han ihop ett och ett och fick det till att en person som är ute och promenerar inte är en figurant. Särskilt inte om den är utanför rutan - smart jycke!

Det är lätt att vara efterklok: vi borde såklart ha behandlat det här som ett tomslag och skickat på andra sidan, men eftersom han inte ens varit i närheten av figuranten skickade vi om honom. Nu var det figgens tur att bli överraskad: han var på väg ut ur gömmet för att kolla efter hunden när Kasper smög sig upp bakom honom. Det ledde till tre skall också. Inte mycket att göra åt.

Bytet av belöning från leksak till godis fick Kasper att glömma bort skallen.

Mmmm, Pussi kattmat kan rekommenderas!

Precis som Meila var Kasper lite nyfiken på däckhögen.

Nästa sida blev i alla fall riktigt lyckat, men tillbaka på medvindssidan var det återigen svårt att få ut honom. Efter ett par skick och omskick, tyckte han att han var väl värd en belöning, så han stack till starten och snokade rätt på sin favoritleksak och kom i full karriär till oss med den - helt överlycklig :-D

Kasper tyckte efter hårt arbete att han var värd en belöning,
och stack till starten och hämtade den helt på eget bevåg!  :-D

Leverpastej på tub var också en hit.

Jackpot vid tredje gömmet - där låg inte bara en, utan TRE figuranter!

När vi slutligen fick ut honom på tredje skicket blev det istället jackpot när han väl hittade, för där var inte bara en utan tre figuranter! Och det var INTE planerat så! Det var Mats och Inger som dök upp och hade lite svårt att lokalisera oss andra ute i skogen ;-)  Vi fick inga fler skall i alla fall och Kasper uppskattade både kattmaten och kaviaren mycket! Vid varje hittande skickade vi ut Bertil så att de fick öva på intransport av figurant. Så småningom kommer framslagen in i träningen också, när Bertil kan börja kalla in Kasper till stigen efter hittandet.

Kasper ute på sista sökuppdraget.

På det avslutande sökslaget, ett enkelt sådant i motvind, fick Kasper både godis och leksak, till hans stora lycka.

Eftersom Kasper hämtat sin leksak, fick han både godis och lek hos sista figgen...

...till sin stora lycka!

Nu satt det fint med lite fika.

Mats och Toya visade spår under pausen.

Karin pekar ut riktningen för första koppelpromenaden åt Inger och Silver.

Där var de iväg!

Silver fick gå på koppelpromenad med matte Inger efter förra veckans svårigheter att gå ut. Han är ruskigt snabb på att vinda in figurant och det har Inger tyvärr vant sig vid. Jag säger tyvärr, därför att hon idag var på tok för snabb med att släppa honom. Första gången var det oss på stigen han hade vindat in och kom till oss i full karriär när Inger kopplade loss. På med kopplet igen och så gick de några meter, backade och släppte. Han hade fortfarande inte vindat in figuranten.

Även Silver följde skogskanten första gången. Inger hade släppt honom på
en vindmarkering som visade sig vara oss nere på stigen.

Med tanke på den kraftiga vinden vi hade i ryggen, borde Silver rimligtvis inte ha fått vittringen förrän han passerat gömmet uppe på backkrönet, men Inger envisades med att släppa honom i svackan hela tiden. Vi hojtade till henne att kolla vindriktningen och se om det var rimligt att det var figgen han markerade, men eftersom det var helt vindstilla i svackan, var det inte heller till någon hjälp. Till slut var de så nära figuranten att Silver tog honom på synen. Då hade han varit runt flera gånger och borde ha känt vittringen, men utan att arbeta sig fram.

På andra sidan vindmarkerade Silver så snabbt
att det inte hann bli någon promenad att tala om.

Så de vände omedelbart tillbaka till stigen...

...för skick.

En pälstuss studsar över det vattenfyllda diket... ;-)

Inger och Silver på väg tillbaka med den bortsprungna Anders.

Motvindssidan vållade inga bekymmer, här var det inte ens en gång någon idé att påbörja någon promenad, för Silver hade vindat in figuranten på långt håll. Det var en yvig pälstuss som studsade över vattnet och fann sin figurant. Idag såg vi inga tecken på att han ville hoppa över belöningen i alla fall. Istället stannade han gärna och myste hos sin funna människa.

Inför tredje promenaden (i medvind) hade vi förberett Inger på att hon antagligen
var tvungen att passera eller åtminstone komma upp i jämnhöjd med figgen för att
få en vindmarkering. Här har de varit uppe på bergskrönet och vänt.

Tydlig riktningsvisning av Inger.

Silver har hittat Bertil i skogen.

Lyckliga Bertil :-)

Tredje på medvindssidan gick bra, här hade vi förberett matte ordentligt på att de förmodligen skulle behöva komma minst ända upp jämsides med gömmet för att få en vindmarkering och det blev nästan så också. Silver är otroligt motiverad och målmedveten! Härligt att se.

Silver vindmarkerar tydligt, men Inger har fullt upp med att se var hon sätter fötterna.

När hon äntligen uppmärksammar Silvers markering, är de nästan ända framme.

Stighållaren fick hjälpa Inger att backa, det är svårt
att räkna avstånd när man går med hunden!

Nu var vi framme vid en sväng på stigen, så nästa figge fick lite sidvind. Här missade Inger flera vindmarkeringar på sin promenad framåt och när hon väl vände, backade hon bara några få meter. Jag vinkade henne närmre stigen och hon fick komma nästan hela vägen tillbaka innan hon fick vända och släppa. Det gick som hejsan.

När Silver kommit fram till figuranten, går Inger efter för att vara med och belöna.

Jag har lagt märke till att det är svårt att utöka backandet på egen hand, för när man väl går där med sin hund är man så rädd att den ska släppa markeringen och man tycker att man har backat så himla långt, trots att det i verkligheten kanske bara rör sig om några meter... Och man vill ju så gärna att hunden ska lyckas! Det här fenomenet har jag förutom hos Inger och Silver även sett både hos mig själv & Kim, hos Anders & Pepe och hos Lasse & Tuva. Man behöver helt enkelt ta stighållaren till hjälp för att utvecklas!

Även Silver fick en femte figurant i kojan, den lyckades han ta sig in till!

Karin pekar ut riktningen för sista koppelpromenaden.

Kojan var en intressant plats, verkade det som att Silver tyckte när han satte full fart dit.

Inne i kojan hittade han Anders Å.

Kim fick en ny chans på systemövningen idag. Egentligen skulle vi inte ha gjort något över huvud taget förra helgen efter skotten som han blev så ängslig över, vad blir det för inlärning när hunden har ångestreaktioner? Ingen positiv i alla fall. Men det är lätt att vara efterklok, därför gjorde vi dagens övning extra lätt. Vi flyttade oss helt enkelt ut ur skogen till ett öppet fält.

Första figgarna är nära, så att hunden ser dem och sätter full fart ut på eget initiativ.

Startade med en figge på vardera sidan, ca 7-8 meter ut. De var laddade med en massa skojiga och goda belöningar: kattmat att slicka i sig ur påse, rå köttfärs att hugga in på ur snusdosan, korv att fånga i luften, köttbullar, lurviga pipmusar att apportera, en pälsig boa på pinne att jaga och två lika fluffiga mjukispipbollar att springa runt med. Jag valde figuranter med omsorg för att ytterligare förstärka belöningsmotivationen, det fick bli två av Kims favoriter: Anders Å och Bertil.

När Kim passerar mig på stigen på ett korrekt sätt får han sticka ut och
ta sin externa belöning (hos figuranten med andra ord).

Efter att ha skickat ut Kim till första figuranten, ställde jag mig med ryggen mot honom och med fronten och blicken mot nästa figurant. I förlängningen vill jag att min kroppsriktning för Kim ska ha betydelsen: "det är bra, fortsätt att söka på andra sidan utan att stanna på stigen först". Det här sättet kallas för "flying" eller flygande handling. När jag vill att han ska stanna hos mig på stigen, har jag fronten vänd mot hunden istället.

Att få fortsätta springa utan stopp på stigen (s.k flygande handling eller "flying"),
kan gynna en trögstartad hund, eftersom man utnyttjar farten som den redan har.

När hunden passerar mig på stigen på ett korrekt sätt får han en extern belöning ute hos figuranten på andra sidan (extern = inte från föraren). När Marianne inte fick stoppa Zingo på stigen efter tomslaget, sa jag till henne att "det kommer du att förstå när du ser Kim och Pepe på systemövningen". Men sen glömde jag ju att förklara! Vad jag menade var användadet av en extern belöning direkt efter tomslaget, vilket kan fungera ännu mer motivationshöjande för en så arbetsglad hund som Zingo, än om han får belöning av matte på stigen för tomslaget.

Det här påminner väldigt mycket om klickerträning: hunden får själv komma på vad det är vi vill att den ska göra. Tillbaka till Kims systemövning: Den här externa belöningen (figuranten med andra ord) flyttas sedan ut längre och längre bort från föraren och stigen. I förlängningen matar man in rakheten i skicken också med den här metoden, liksom framslagen, eftersom figgarna på ömse sidor hela tiden placeras ut i ett sicksackmönster.

Inga minnen från förra helgens skottlossning, här inte!

Till min stora glädje gjorde miljöombytet att Kim inte visade några spår av att ha förknippat den här övningen med något olustigt efter skotten förra helgen. Istället sprang han energiskt fram och tillbaka mellan figgarna och lekte och busade eller smaskade i sig godsaker. Totalt blev det 10 skick och jag uppskattar att vi kom ut till ett avstånd om ca 40 meter på sista. Då var det Inger som konstaterade att Kim började bli trött och att det var dags att bryta, för jag såg inte det själv. Det är alltid bra med ett par extra ögon när man tränar hund!

Till min stora glädje ville inte Kim lämna sina figuranter, så hög är hans belönings-
motivation numera. T o m efter LEK hos figgen, som han tidigare inte gillat :-)

Jag noterade dock ett intressant faktum: Kim, som tidigare inte velat komma i närheten av någon lek med figgarna, hade nu helt plötsligt svårt att lämna dem när de blev passiva! Särskilt efter lekbelöningarna: han ville leka mera :-)

Mycket spring blev det idag, då var valet av terräng avgörande för övningens lyckande.

Det som blev mindre lyckat med dagens övning, var att Kim konsekvent valde att passera stigen mellan mig och gruppen, alltså varannan gång på vänster och varannan gång på höger sida om mig. Jag vill att han alltid ska passera min vänstersida. Här gäller det för föraren att försöka hitta en linje så att hunden hamnar rätt på vägen mellan figgarna.

Även Pepe fick en ny systemövning. Han har sovit på saken sen sist ;-)

Pepe och Anders gjorde en exakt likadan systemövning (se Kim ovan), fast utan leksaker och med något kortare avstånd mellan figgarna. Leksakerna, upptäckte vi sist, fungerar inte ens en gång hälften så bra som godisbelöning, därför uteslöt vi dem.

Det vi gjorde annorlunda mot Kim, var att vi i gruppen placerade oss så nära föraren att Pepe inte kunde springa på fel sida om husse. Det blev som en hel mur och då var den enda framkomliga vägen den enda rätta och lätt att välja för lilla Pepe. Ibland får man hjälpa lite på traven... Det lyckades dock inte varje gång.

Genom att vi på stigen ställde oss som en "mur" bredvid husse, hjälpte vi Pepe
att välja rätt sida om föraren på väg ut till nästa figurant.

När han passerat flyttade vi oss framåt för att få med framslagen i träningen.

Men Pepe var så snabbt klar med belöningen...

...att vi inte hann bli färdiga.

Även Pepe sprang som en gasell fram och tillbaka mellan figuranterna. Han var så snabbt färdig med belöningen att nästa figge inte alltid hann komma på plats, trots att de bara flyttar sig ca 10 meter framåt-utåt. Här måste vi bli bättre och mata långsammare och mysa längre. Den här övningen är nämligen också alldeles utmärkt för att bygga upp belöningsmotivationen.

Vi ökar avståndet.

Bildar ny mur.

Och Pepe bara springer och springer!

Mot slutet, när figgarna kommit ut en bit, fick vi beordra dem att förbli stående, för annars såg inte Pepe dem över grässtråna. Är man liten vovve, så är man! Det lär inte bli några problem den dagen vi ska börja dölja figgarna igen ;-)

Hej figurant!

Två steg fram fick Pepe att fortsätta, de gångerna han tvekade lite.

Men det behövdes långt ifrån varje gång!

Målet för Pepes del med den här övningen är i första hand att få lite mera tempo i söket, samt få upp belöningsmotivationen några snäpp. Jag tycker att han redan på de här två övningarna vi gjort har utvecklats enormt! Förra gången var han mest som ett frågetecken, men som jag förutspådde var han idag helt med på noterna.

På väg ut för nionde gången...

Anders verkar nöjd med dagens resultat.

Läs fortsättningen här >