Snurrigt värre blev det för oss allihop idag, det var ingen som verkade vara riktigt sig själv, speciellt inte hundarna! Vi hade samlats i Öströö bokskogar, i den rutan som aldrig blev utnyttjad på lägret. Det första vi gjorde var att valla av rutan tvärt emot hur vi brukar, vilket satte myror i huvudet på några ;-)  Sen satte vi tre personer i arbete med att bygga en "koja", två personer fick figurantutbildning av en tredje (stighållare) och själv gick jag och värmde upp hunden.

Kim hos Marie. Han tyckte det var kul att jaga ostkuber, men de försvann fort i löven...

KIM
Min tanke med dagens systemövning var att öka ut avståndet till de synliga figgarna redan från start, så att vi snabbt hamnade ute på 50 meter. Rutan var så pass öppen, speciellt i starten, så det borde ha varit möjligt. Så blev det inte. Figuranterna var på ett avstånd om ca 20-25 meter, och det avståndet behöll de mer eller mindre hela övningen igenom utan att ta direktiv från stighållaren, vilket mestadels berodde på att Kim var så snabbt färdig hos funnen figurant att nästa inte hann flytta sig tillräckligt.

Lena filmar när Lasse bygger upp belöningsmotivationen hos Kim.

Vidare ville jag fortsätta att jobba upp belöningsmotivationen, så att Kim inte har något annat i huvudet än att han vill ut till sin fig, till varje pris. Marie och Lasse laddades med en massa gottor och skojiga leksaker (samma som vi har använt de senaste gångerna, plus en ny leksak). Dock visade det sig idag att Kim inte var alls särskilt intresserad av belöningarna, i alla fall enligt figgarna. Kattmaten t ex, den ratade han helt (då var osten godare!), liksom boan på pinne, som han tänt ordenligt på tidigare. Istället hade han väldigt bråttom vidare till nästa fig. Det var så figuranterna upplevt det. Lasse blev till slut så förtvivlad över det bristande intresset från Kims sida, att han la fram alla belöningarna i en hög så att Kim fick välja. Kim fattade ingenting.

Här kan man snacka om tempo på inkallningen!!

Tredje målet med övningen, och en nyhet, var att jag tänkte öva på inkallningen idag. Eftersom jag står med ryggen mot hunden, fick stighållaren vara mina ögon och tala om när Kim var på väg tillbaka mot stigen i full fart, då la jag in ett inkallningsord. Trots inkallning, skulle Kim ändå passera över stigen på s.k flygande handling. Det blev i alla fall helt enligt planerna :-D

Eftersom Karin stod med ryggen mot hunden för att signalera flygande handling,
fick stighållaren Marianne vara hennes ögon och tala om när hon kunde kalla in.

Vi videofilmade hela övningen, och när jag tittade på bandet där hemma, ser det jättemysigt ut när Kim är ute hos figuranterna. Han ser inte ett dugg besvärad ut, svansen viftar, han har inga betänkligheter mot att ta sig ända inpå figgarna och engagerar sig en hel del i belöningarna och absolut tillräckligt länge. På några ställen ville han inte ens lämna figgen.

Den nya leksaken lockade föga, särskilt när Kim fick den upptryckt i ansiktet...

Det jag upptäckte när jag kollade videofilmen var att på de ställena där han mer eller mindre "struntade" i belöningen, det var när figgen inte hanterade den så som det var tänkt. Det figgarna upplevde som ointresse för belöningen, det var när Kim blev för belastad av deras försök och "stängde av", så som han kan göra ibland, det var dock väldigt längesen nu. Han uppskattar verkligen inte att t ex få en leksak upptryckt i ansiktet. Här är det ytterst viktigt att figgarna verkligen hanterar både hund och belöningar så som de fått sig förevisat. Sen kan man inte jämföra hundarna sinsemellan, man kan endast jämföra samma hund från gång till gång. Kim är definitivt ingen Tuva eller Zingo! Den belöningsintensiteten ni figuranter såg idag, det var helt enkelt nära max för Kim.

Det positiva var ändå att trots att Kim var på väg att "stänga av" några gånger (vi gjorde totalt 10 skick), så höll han topphastighet både in och ut. Det innebär att figuranterna lyckades hålla hans motivation på topp hela vägen, trots en del missar, och det är ta mig f-n inte dåligt!! Kul att se filmen, för jag som stod med ryggen emot hunden såg ju inte så mycket i verkligheten ;-)

Pepe försöker slita sig ur husses grepp när han får syn på dyk-uppen.

PEPE
Anders överraskade oss allihop genom att på egen hand ha tänkt ut och planerat dagens övningar för Pepe. Inget negativt menat med det, han är fullt kapabel att själv lägga upp träningen ;-)  Överraskningen låg i att han inte ville köra varken systemövningen (som vi inte är klara med) eller lokaliseringsövningar igen, utan testa med dyk-upper!

Vi startade med kojan, men den låg nedanför en slänt och därmed var det inte möjligt för lilla Pepe att se någon dyk-upp. Alltså fick figgen göra dyk-uppen vid kanten till branten och sen kuta ner och dyka in i kojan innan vi släppte hunden. Det gick bra så långt att Pepe såg dyk-uppen och behöll fokus mer eller mindre ända fram tills vi fick klartecken i radion att figgen var på plats. Det kan väl ha tagit en halv minut kanske.

Pepe och Anders har hittat figurant.

Pepe rivstartade och tog sig snabbt ut till den punkten där han sett dyk-uppen. Där började han ringa och söka, sen valde han att följa den riktigt starka sidovinden (vi var uppe på en kulle som gränsade till ett stort fält - fritt fram för vinden m a o) och drog iväg parallellt med stigen, korsade den och fick vittring på figge nummer två som var placerad betydligt närmre stigen. Ingen belöning där, vi fick plocka in den figuranten och så flyttade vi ekipaget fram till branten för ett nytt skick.

Återigen drog Pepe iväg i vinden bortåt, nu följde han kanten på slänten. Efter en kort vända till oss på stigen vände han dock självmant utåt igen och tog sig nerför slänten och när han väl kommit så långt fick han vind på figuranten. Det blev en mysig stund inne i kojan!

"Kan jag få en dyk-upp?"  Marianne är radiopratare idag.

På nästa sida låg figgen närmre stigen, Pepe såg dyk-uppen och sprang rakt på. Sen ville Anders helt plötsligt prova UTAN dyk-upp. Ingen vindhjälp, ingen synhjälp, ingen koppelpromenad - kort sagt ingenting! Pepe har inte den rutinen än, han vet inte ens att det är när han springer rakt ut som han hittar... Men, men, vill husse testa, så varför inte? Går det, så går det och det är knappast något som kan förstöra hunden. Naturligtvis följde han vinden igen och fick en stor utsvävning innan han fick upp vittringen från figuranten, och likadant blev det på andra sidan, där det dessutom blev flera omskick.

Vi glömde markeringsövningarna! Efter den här snurriga träningsomgången hade i alla fall jag inte en tanke på dem...

"Vad gör ni där uppe i skogen?"  Snuggels är nyfiken, en bra egenskap hos en sökhund.

SNUGGELS
Lena var förare åt Snuggels och idag skulle han få gå på sitt första sök. Förra gången provade vi ut vad han tycker om i belöningsväg och hur man som figurant kan hantera honom, liksom vad han tyckte om att vara med en främmande person när inte husse och matte är i närheten. Eftersom han mest intresserade sig för viltspår den gången, var inte matte säker på att hon vågade koppla loss honom. Jag såg framför mig hur Snuggels skulle få upp ett kaninspår idag och försvinna bland löv och trädstammar...

Det finns mycket intressant i skogen som konkurrerar om Snuggels uppmärksamhet.

Men Snuggels förvånade oss i positiv riktning. Marianne, som han känner väl, och jag busade lite med honom innan vi gick och gömde oss. Sen tog Marie hand om stighållarrollen och hjälpte Lena med hennes första koppelpromenader. De startade med kojan och fick gå hela vägen runt den, men där fick vi se en tydlig vindmarkering. När Lena bara släppte kopplet gick han dit, utan att ens försöka sig på någon jakt.

Snuggels på sin första koppelpromenad/lokaliseringsövning.

Likadant på andra sidan där jag låg gömd, tydlig markering och rätt fram till gömmet. Vad kul vi hade med leksaken då!! Jag bävade lite för hur jag skulle kunna belöna den här hunden, eftersom han tappade intresset så fort sist, men det var inga problem nu! Jösses, han ville inte ens lämna mig och följa med matte. Sen fick han leta upp Marianne och på sista la vi ut husse, för att riktigt få en kick. Hela övningsupplägget blev hellyckat och Snuggels stortrivdes med sin nya roll. Valet av terräng var nog också avgörande för att minimera hans viltintresse.

Husse och matte får investera i en kattleksak - en boa på pinne! Jag fick inte sitta i fred och fika när Snuggels hittade den i min väska :-D

Fin vindmarkering vid kojan på andra försöket för Tuva.

TUVA
Även Lasse ändrade idag på hela övningsupplägget med Tuva. Från att ha gått i koppel ut på lokaliseringsövning, ville han nu prova att skicka hunden från stigen, plus att hon skulle ta en lösrulle med sig. Går vi inte lite väl fort fram nu, Lasse?!? Men precis som i Anders och Pepes fall, va sjutton, man kan ju alltid prova!

Här har de backat uppför slänten...

... och Tuva får sticka ner och leta rätt på figgen hon vindat in.

Jag tycker själv att det är mycket positivt att både Lasse och Anders har tänkt till och vill prova sig fram i söket, och inte bara litar helt blint på oss andra. Fram för fler egna initiativ! Sen måste vi andra hålla oss i skinnet och låta dem göra sina misstag utan att hela tiden gå in och rätta, för det är misstagen man lär sig på. Men sen gäller det också att ha förmågan att se vad som händer när man provar något nytt och inte bara vad som händer just nu, utan hur det man gör idag kommer att påverka framtida prestationer.

Lasse hade planerat sex skick från början, men ändrade sig till fyra. På de första två ville han gå i koppel, för att på de två sista skicka från stigen. Han drog ner på figgarnas belöningar till ett minimum och uppmanade dem att ge Tuva lösrullen. Helt oerfaren är hon inte när det gäller rullarna, de har tränat hemma på detta. Marie (matte) hade lite svårt att få ihop både godis och rulle på en gång till att börja med, men det är ingenting som säger att man inte kan belöna hunden först och sen ge den rullen, om det inte blir så att hunden helt låser sig vid godiset.

De startade åt höger, vilket ingen gjort före dem. Allt såg bra ut så långt, koppelpromenaden blev lite sned, så Tuva fick vind på figuranten i bakslagsriktning, men vindmarkering, skick, belöning och ta rullen såg snyggt ut.

Tuva försöker krypa in till figuranten i kojan.

Efter godisbelöning tog hon rullen med lite hjälp från fotografen.

På andra promenaden var Lasse för snabb och tolkade en släng med huvudet som en markering, vilket fick till följd att Tuva drog iväg längs med vinden bortåt rutan. Ny koppelpromenad runt kojan där hon fick en tydlig markering på andra sidan. De backade en liten bit, jag fick ropa upp dem så att de i alla fall kom dubbla sträckan ifrån gömmet innan han kopplade loss. Nu var Tuva rakt på och fick sin belöning. Men rullen hade hon lite svårt att förstå vitsen med, hon ville inte lämna sin figge! Till slut tog hon den när jag var framme och lyfte i den (figuranten var ju fast inne i kojan...) och så sprang hon och Lasse tillbaka till stigen med rullen.

Tredje skicket, det börjar bra, men slutade med att Lasse fick gå med ut.

Sedan kom vi då till tredje, där Lasse ville skicka från stigen utan förberedelse av hunden. Den här figgen låg hela 40 meter ut. När Lasse skickade, tvekade Tuva och då gick han med henne lös ut. Det fungerade bra när hon fick det "stödet" eller signalen eller vad man ska kalla det, som hon är van vid från koppelpromenaderna. Men om nu husse envisades med att skicka från stigen med en hund som inte är klar för det, så bestämde jag som stighållare att nästa figurant skulle ligga riktigt nära. 10 meter ut placerades han bakom en stor sten. Vi skickade Tuva på rätt sida vinden, så att hon verkligen skulle få vittring direkt, innan hon hann dra iväg bortåt rutan. Det fungerade! Men rullen hoppade vi över här. Husse var jättenöjd.

Hur filmade du egentligen, Tommy ;-)  Det blev inte en filmruta med Tuva.

Mitt råd är ändå som följer: skynda långsamt! Lägg en stabil grund som hon kan falla tillbaka på när det i framtiden blir svårt. Tuva har så otroligt mycket i sig, men hon är inte så gammal ännu (7 ½ månad!). Ge henne chansen att lära sig det här ordentligt. Låt henne gå igenom lekis och grundskola innan du skickar henne till universitetet. Och vad du gör Lasse: dra inte ner på belöningen hos figuranterna!! Det är ju hela anledningen till att hunden vill ut och söka - att få sin belöning hos den funna figgen.

Det är svårt att koncentrera sig när adrenalinet rusar och stressen skjuter i taket.

ZINGO
Vad i hela fridens namn var det med Zingo idag? Han illskrek i starten! Jag har aldrig förr hört ett sånt ljud från en hund! Han var helt hysterisk. Och Marianne som tänkt köra en lätt, rolig motivationsövning idag med halvt synliga figuranter med massa kul belöningar. Jösses, hur hade det blivit?!? Så motiverad som Zingo var redan innan han kom till starten...

Marianne hade några tänkbara orsaker till Zingos beteende. Dels var det hennes syster och man (alltså Zingos "moster") som gick iväg och gömde sig utan att först säga hej till honom. Dels tog de med sig hans "pippi-nalle", ett tyglejon som han har att jucka på hemma och som han är helt tokig i.

Vi gjorde om upplägget. Här var en hund som behövde jobba av sig lite energi, det var ju uppenbart! Vi skippade markeringar och påvis och lät honom gå på hittaövningar. Vi körde en första med dyk-upp, eftersom han hade så svårt att koncentrera sig. Sen skickade vi honom mot kojan. Zingo drog iväg så löven sprutade om honom, rakt och fint. Vi flyttade oss framåt, då kom Marianne på att hon måste meddela figgen nånting och började prata i radion. "Hoppsan, han kanske inte har hittat henne ännu!", kom hon på och mycket riktigt, Zingo kom tillbaka utan att ha hittat eftersom han hörde att matte började prata...

Spänd inför vad han ska hitta därute...

...rusar Zingo iväg så löven sprutar runt tassarna!

Hon fick skicka om honom igen. När han väl hittade höll han på att riva kojan! Så här hög stressnivå har vi inte sett tidigare hos Zingo, han var helt hispig. Och det var nog därför han på tredje skicket tog till spårbeteende igen, något som han inte gjort på mycket, mycket länge. Tyvärr hittade han också figuranten via spåren och fick därmed en förstärkning för fel beteende.

Fjärde figuranten flyttade vi närmre, ca 25 meter ut. Zingo sprang rakt och fint, men fick ett stopp på vägen när han hittade något välsmakande på backen (förmodligen kattmat efter föregående ekipage!). Där vände han sedan tillbaka mot oss på stigen, men stannade och såg ut som om han kom på att han glömt nåt: "Visst, ja - figgen!"  varpå han tvärvände och sprang rakt ut till henne.

Akta fingrarna, Tommy!!

Vi ville avsluta med en lätt, så Tommy fick krypa ner bakom en stor trädstam bara 10 meter ut. Zingo bröt sitt mönster och vinklade av bortåt stigen, sprang i en cirkel, men var inte ens så långt ut att han fick vittring på figurant. Nytt skick, han valde att springa samma väg, trots att det låg en stor stock i vägen och löpan ner till figuranten var helt öppen... Men nu hittade han honom i alla fall.

Om Zingo ligger på samma stressnivå någon mer gång före en sökstart, så ska vi försöka lugna ner honom innan vi börjar med söket, t ex med lite balansövningar eller lydnad eller någon koncentrationsövning där han måste varva ned. För det första är den stressnivån han låg på idag rent ut sagt ohälsosam, för det andra gagnar den inte någon som helst inlärning.

Endast för privat bruk: pippi-nallen!

Pippi-nallen då? Nej, den ville han inte jucka med ute i skogen bland publik och kameror, den var visst enbart avsedd för hemmets privata vrå... :-D  Mycket positivt ändå att han bara har en sak i huvudet när han kommer ut, och det är: sök!

Marie skickar iväg Sally på sök.

SALLY
Här gick nog det mesta galet idag, tyvärr. Det berodde uteslutande på missförstånd mellan stighållare, förare och figuranter. Marie ville ha 5-6 figuranter och ett tomslag någonstans utan att veta var, och markering och påvis på alla. Vi la ut en figge i kojan och lät andra hörnet vara tomt, för att låta henne få hitta husse endast 10 meter ut när hon kom tillbaka från tomslaget. Tanken var att det skulle bli en jackpotbelöning för ett förhoppningsvis fint tomslag.

Men istället blev Sally bara förvirrad för att hon inte fick någon rulle och Marie blev irriterad för att vi inte hade gjort som hon sa. Irritationen tilltog när Sally inte ville gå ut på nästa sida, där vi lagt ut en figurant medan hon fick belöning hos husse. Efter en lång vända framåt i rutan utan att ha hittat, valde Marie att ta det som ett tomslag, vilket fick till följd att vi inte hunnit lägga ut en ny figurant på nästa sida, som därmed också blev ett tomslag. När Sally där kom in utan lösrulle, fortsatte Marie att pressa ut henne. Hon hörde inte informationen från oss på stigen om att det inte fanns någon figurant där.

Här har hon hittat, markerat och påvisat figgen i lövkojan.

Nu var Marie på riktigt dåligt humör och började ryta "UT!!" åt Sally, som reagerade med att klistra sig ännu mer hos henne. Hon fick skicka om henne gång på gång och gå med henne ut i rutan och ville på det viset korrigera henne och tala om att det fanns mer att söka av. När hon till slut hittade sin figurant sa vi andra på stigen att det var dags att bryta, men ingen av oss vågade tala om det för Marie som såg ut som ett åskmoln ;-)  Tack och lov hade hon vett nog att bryta själv!

Mitt förslag var att köra en motivationsövning nästa gång. Jag tyckte inte att Sally visade den vanliga geisten idag, inte ens från start. Och de utsvävningarna hon gjorde när hon följde vinden parallellt med stigen är inte heller likt henne. Vilken tur att vi inte lagt ut någon mer figurant längre fram, så att hon dessutom hade fått belöning för det! Tyvärr sökte hon ju av hela rutan i ett svep och konstaterade att där inte fanns någon, och fann det föga intressant att gå ut där igen och leta. Marie vill helst att vi kör med markering och påvis varje gång, så att det blir fasta rutiner för Sally. Varje gång hon ändrat på någonting, har det nämligen blivit snurrigt för damen. Kom ihåg till nästa gång: rutiner!

Sally har hittat husse Lasse och får belöning direkt efter tomslaget.